Påvevalet skvallrar om Europa
Det är inte varje dag den katolska kyrkan får sådan högtidlig uppmärksamhet i svenska medier som under de här senaste dagarna.
De svenska kommentarerna om påvevalet präglas av en storögdhet. Varför väljs inte en modern påve? Varför tillåts inte kvinnliga präster? Varför motarbetas abort och samkönade äktenskap?
Det har fästs stor vikt vid ceremonielet kring själva påvevalet, fascinerande i sig - mindre kring grunden till kyrkans värderingar. Det hade varit mer intressant.
Och om de grundläggande frågorna diskuteras, som med den svenska katolska biskopen Anders Arborelius, blir det med en sorts märklig distans. Precis som om katolska kyrkan egentligen inte bedöms vara relevant för Sverige - ett helt externt fenomen utan beröringspunkter med övrig debatt.
Detta medan präster i Svenska kyrkan (också marginaliserad) skulle få löpa gatlopp om de yppade liknande uppfattningar om abort och inte minst samkönade äktenskap.
Jorge Mario Bergoglio är den första påven på över tusen år som inte stammar från Europa. Det säger något om Europas förändrade ställning i världen - och om den katolska kyrkans förskjutning från Europa till Sydamerika. Befrielseteologin, en kyrklig inriktning med politiska inslag, har svept över kontinenten och bidragit till en stark återfödelse av kyrkan sedan 60-talet. Det är mer än vad man kan säga om den katolska kyrkans situation i Europa.
Så valet av en latinamerikansk påve är i sig inte konstig. Men det är lite udda, att ett sådant ämbete som är så intimt förknippat med den europeiska (ytterst konfliktfyllda) historien, nu går till en man från "annan ort".
I tidernas begynnelse, precis efter "de mörka århundradena", tidig europeisk renässans och medeltid, utgjorde påven det enda maktcentrum i Europa som kunde bestrida den världsliga makten som kungar och självutnämnda kejsare.
Man brukar säga, att medan tsaren i det östkristna Ryssland var helt maktfullkomlig och krönte sig själv, blev kungarna i väst krönta av kyrkans män.
Påven var Europas första maktdelningsapparat. På det viset kan man säga att han är konsekvent. Hans kyrka står fortfarande i opposition till den omgivande världen.
