Omvärlden som inget sagt
I helgen har det varit omfattande demonstrationer mot Israel och mot USA:s planer på att gå in i Irak i ett preventivt krig. Inga banderoller hade däremot något budskap till terroristerna i världen. Det kan inte ses som ett stöd för dem men det väcker ändå undran: tycker de som så engagerat stödjer Palestinas sak att det är i sin ordning med självmordsbombare?
Händelserna på Dubrovskiteatern i Moskva må ha sina förklaringar. Men metoden kan ändå inte försvaras på något plan. Terrorismen som håller på att sprida sig över hela världen är ett krig mot civila som inte har med saken att göra och ingen makt att förändra. Det är utstuderat dolskt, fegt, ondskefullt och omoraliskt. Terroristerna väjer inte för någonting. Inga hänsyn tas. Tyvärr lär vi bli tvingade att uppleva sådana här katastrofer fler gånger.
Däremot har terrorismen ibland psykologiskt begripliga orsaker. I fallet med tjetjenerna tycks det handla om människor som själva eller i familjekretsen utsatts för den brutalitet som ryssarna tillåtit sig i kriget i Tjetjenien. När vi en gång kommer att få veta vad som försiggått i detta grymma utrotningskrig, så blir det lättare att förstå terroristernas motiv.
Omvärlden har också ett stort ansvar för att kriget kunnat fortgå utan protester. Det ryska folket har på grund av de styrda medierna inte vetat särskilt mycket om hur armén agerat i Tjetjenien. Nu kanske de och vi får veta mer, och därmed är väl ett av syftena med terroristernas aktion uppnått.
Att ryssarna skulle dra tillbaka sina trupper kan de kanske i sin galenskap ha inbillat sig. Det var i så fall ett fåfängt hopp. Ryssland har aldrig satt något högt pris på människor, ryssar eller icke-ryssar. Och Putin nådde sitt ämbete på löftet att ta itu med tjetjenerna.
Än en gång tvingas vi inse att det finns inga skyddade hörn i denna värld längre. Inte Manhattan, inte det avlägsna Bali, inte centrala Moskva. Terrorismen är ett mål mot vilket man inte kan rikta en kanon. Den har ingen träffyta. Krypskytten i Washington utgör en illustration till det förändrade läget: man visste aldrig var han kunde slå till. Därför skräcken.
F ritagningen kostade minst 118 personer ur gisslan livet. De har nästan alla bragts om livet av den gas som skulle rädda dem. Myndigheterna försökte dölja sanningen på sedvanligt ryskt sätt, men det gick inte. I Putins TV-framträdande i förrgår kunde man kanske ana viss ödmjukhet. Han visste förstås vad som hänt. Men de anhöriga fick inte komma in till de döende.
Detta katastrofala misstag gör honom knappast mer förhandlingsvillig. Risken är snarare att ryssarna går in även i Georgien i jakten på tjejenier. Det säger något om militärens ställning i Ryssland att fem av de vice försvarsministrarna är generaler. De vill ta i med hårdhandskarna efter att ha förödmjukats länge i Tjetjenien och fördömjukats vid fritagningen. Det är detta det handlar om, inte den internationella kampen mot terrorism som Putin hade så bråttom att skylla på.
Det troliga är alltså att vettvillingarna på Drubovskiteatern förvärrat situationen i hemlandet.
Därför är det läge att omvärlden i all sin upptagenhet med Irakproblemet, också låter Putin veta att gamla sovjetiska övertalningsmetoder inte längre accepteras. Att det inte skett med större kraft gör att denna omvärld har sin del av skulden i blodbadet. Tjetjeniens status måste regleras med förhandlingar. Med det nya synsätt som nu etablerats på Balkan och andra håll är inte inbördeskrig längre rent interna angelägenheter.
