Nu går utvecklingen rasande fort
Det är snart tretton år sedan muren föll, järnridån blev ett minne blott och Sovjetunionen försvann. Många barn har hunnit växa upp och allt fler unga finner nuvarande världsordning vara den naturliga. De har svårt att förstå den äldre generationens indelning av Europa i ett rikt och överlägset väst och ett fattigt och underlägset öst.
Men precis som det tar någon generation att få bort "sovjettänkandet" på andra sidan Östersjön, lika lång tid, om inte längre, tar det att få bort det hos oss. Ska man turista i Polen eller Litauen tittar människor underligt på en och statliga planerare, åtminstone i Sverige står fortfarande med näsan mot Västeuropa och ryggen åt Baltikum och Polen.
Naturligtvis är det jätteviktigt med goda kommunikationer mot kontinenten, Tyskland och Frankrike, men vi får inte glömma bort alla de miljoner som lever i Polen, Baltikum, Ryssland, Vitryssland, Ukraina och på Balkan. Deras utveckling, det som brukar kallas tillväxt, går nämligen fortare än i de åldrande demokratierna i Västeuropa.
För 10 år sedan reste inte en enda person mellan Karlskrona och Gdynia. I dag är färjor i dubbla turer fullastade och 400 000 människor reser årligen med Stena Line mellan Karlskrona och Gdynia. Det är Stena Lines mest lönsamma linje och den som ökar snabbast.
För fem år sedan reste inte en enda människa mellan Karlshamn och Lettland eller Karlshamn och Litauen. I dag är färjorna fullbelagda långt fram över årsskiftet.
För tio år sedan hånades delegationerna från Blekinge när de uppvaktade centralmakten och förutspådde den här utvecklingen.
Underlagen för statens planer är fortfarande dominerade av ett nordost/sydväst-tänkande. Såväl järnvägs- som vägprojekt i vår del av Sverige skjuts på framtiden om och om igen. Det är som om verkligheten inte tränger in i den kvava luften i de slutna rummen hos Vägverket och hos Banverket.
Världen ändras i allt snabbare takt. När mina föräldrar skulle göra en riktig långresa for de till Köpenhamn eller Oslo. När jag pluggade på universitetet, tog det sex timmar att åka med en skakig rälsbuss från Karlskrona till Lund. Mina långresor ställdes till London, på sin höjd. I dag reser ungdomarna till Thailand eller USA. Tåget tar bara drygt tre timmar till Lund och världen krymper ytterligare. Förr tog Bornholmsresan från Ystad till Rönne flera timmar. I dag går katamaranen över på drygt en timme. Med tanke på att utvecklingen dessutom tenderar att gå snabbare och snabbare kommer Östersjön snart bara att bli hälften så bred, tidsmässigt.
Förr var det otänkbart att jobba i Polen eller Litauen. Sa man att man skulle åka dit, kunde man lika gärna sagt Långtbortistan, av omgivningens reaktioner att döma. I dag flyger man över dagen och hinner med mer än när man ska ta sig till Stockholm. Julhandeln i Köpenhamn har ersatts av shopping i Gdynia och Gdansk och golfentusiasterna åker gärna till banorna i Polen.
Det här är en realitet i dag. Hur kan det då se ut om ytterligare fem, tio år? När utvecklingen redan i dag gjort de underlag som kommunikationsplaneringen baseras på inaktuella, hur ska vi då kunna möta en annan och mer expansiv verklighet på bästa sätt?
När E 22 är igenkorkad av tunga transporter till och från Polen, och när trafiken mellan Köpenhamn och Karlshamn närmar sig samma intensitet som den i dag har mellan Köpenhamn och Ystad, då är våra kommunikationer helt otillräckliga.
Statliga myndigheter måste inse att kommunikationerna genom Blekinge inte bara berör blekingarna. Vi är förvisso bara någon futtig procent av landet befolkning, men vi sitter på tröskeln till Sverige, där massor av människor och gods ska ta sig ut och in. Det kräver ett nytänkande av mer realistisk art.
