Före jul kom ambassadör Rolf Ekéus enmansutredning i ubåtsfrågan. Den tillförde inte så mycket nytt, mer än att enligt signalspaningsrapporter skall sovjetiskt flyg ha letat efter U 137 nere vid Bornholm, vilket då skulle få vågskålen att väga över mot en felnavigering mera än ett avsiktligt intrång.
Nu har debatten tagit ny fart genom att förre moderatledaren och statsministern Carl Bildt beskyllt Ekéus för att bara vilja fria Sovjet från ansvar, varvid Ekéus replikerat att Bildt hade fel på 90-talet när han skrev sitt kritiska brev till Jeltsin och att Bildt har fel även nu.
Samtidigt framkommer det att de sovjetiska planen vid Bornholm förmodligen inte letat efter U 137, utan bara flugit fram och åter i området för att fungera som relästation för radioförbindelserna mellan U 137 och hemmabasen.
Som ytterliga krydda i ubåtsfrågan har två välkända UD-profiler, Leif Leifland och Krister Wahlbäck, gått in i debatten och anklagat Ekéus för ovetenskapliga utredningsmetoder. De har naturligtvis rätt i sitt krav att Ekéus ska arkivera sina intervjuanteckningar för framtida forskningsändamål och att han bör uppge vilka han intervjuat. Att inte redovisa detta ger onekligen ett oseriöst intryck.
Ubåtsdebatten borde vid det här laget ha blåst över, men det verkar hart när omöjligt att lägga U 137 och dess systerfartyg under vattenytan, tillsammans med alla minkar och sillar med gas i magen, till historien.
Inte heller lokalt i Karlskrona går det att gjuta olja på vågorna. Förre örlogsbaschefen Lennart Forsman skrev för en tid sedan ett inlägg där han pekade på det som han upplevde som felaktigheter i Ekéus utredning.
När vi lyfte hans frågeställningar kring U 137 så hörde kommendör Karl Andersson, "Ubåts-Kalle", av sig och dementerade Forsmans uppgifter. Bland mycket annat sa han att kaptenen på U 137 inte alls hade rest sig upp under förhören och frågat om hans fartyg befann sig i nöd, vilket Forsman antytt.
Det borde Karl Andersson veta, eftersom han var förhörsledare.
Även Forsman har hört av sig och redovisat skälen till varför han inte varit i tillfälle att lämna uppgifter till Ekéus utredning. Han hade ingen möjlighet att på departementet besöka Göran Wallén, som var den expert i Ekéus utredning, som ringde upp honom. Forsman menar också att kunde lämnat sina uppgifter på telefon eller om Wallén hade besökt honom.
Han hörde inte vidare av utredarna, men fick ett tryckt exemplar av utredningen i sin hand kort efteråt, varför han sluter sig till att utredningen i princip var klar redan när han blev uppringd av Wallén, och att det uppenbarligen inte var intressant att höra vad han, som var örlogsbaschef vid U 137:s grundstötning, hade att säga i saken. Detta måste betecknas som mycket anmärkningsvärt.
Så böljar debatten fram och åter. Här jagas syndabockar på torra land, som vore detta en oerhört viktig fråga av stor nationell betydelse.
Naturligtvis kan man dela in folket i troende och icke troende och låta det vara med det, men några sakskäl må väl ändå kunna anföras.
* Alla kavationsljud var inte minkar eller sillar. Spåren på bottnen kan knappast vara minkar.
* Det hade varit tjänstefel av den sovjetiska marinen att inte kartlägga vatten av central betydelse för agerandet i en konflikt i Östersjöområdet, som vid flera tillfällen var hotande nära.
* Nato-ubåtar hade lättare att få önskad information om förhållandena i svenska vatten. Det förekom Nato-samarbete under kalla kriget vars fulla omfattning ännu inte kartlagts, eller varit politiskt korrekt att titta närmare på.
Sist men inte minst: U 137 befann sig bevisligen på Gåsefjärden. Frågan är inte om det var en felnavigering, utan när felnavigeringen började. Ingen sjöman går in i Gåsefjärden med en ubåt, men var befann sig U 137 när det började gå snett? Det är den frågan vi aldrig lär få svar på.
Sedan kommer naturligtvis striden mellan troende och icke troende att fortsätta i frågan om uppsåtet.
Men att tro att Sovjet aldrig skulle ha bedrivit någon ubåtsspaning i svenska vatten är väl blåögt.
