Munkavlen är hävd

Centerpartiet hetsar mot kollektivavtalen. Folkpartiledaren Lars Leijonborg talar sig varm för att avskaffa presstödet och hans kollega och utrikestalesman Birgitta Ohlsson kritiserar den svenska vapenexporten.

Vår borgerliga koalitionsregering har svårt att hålla ihop när de fyra partierna sticker ut hakan, åt olika håll i olika frågor. Och en näst intill samsjungande kör av liberala och moderata ledarsidor trumpetar ut sin oro över att regeringens småpartier profilerar sig på hela alliansregeringens bekostnad.

Är regeringens sammanhållning i fara? Ja, är detta över huvud taget någonting att oroa sig för?

I slutet av förra mandatperioden var vi många ledarskribenter som gärna, och mer än en gång, påpekade att det gnisslade i samarbetet mellan den socialdemokratiska minoritetsregeringen och dess samarbetspartner, miljöpartiet och vänsterpartiet. Det hade snarast varit uppseendeväckande i fall landets borgerliga ledarsidor inte hade tagit tillfället i akt och påtalat minsta konflikt eller spricka, året före riksdagsvalet.

Att de socialdemokratiska ledarsidorna i dag gärna lyfter fram minsta meningsskiljaktighet bland regeringen Reinfeldts ministrar eller i de borgerliga riksdagsgrupperna är lika naturligt. Ska man vinna nästa val gäller det att övertyga så många väljare som möjligt om motståndarens svagheter.

Men när tunga ledarsidor som Dagens Nyheters redan nu börjar fråga när statsminister Reinfeldt ska åka ut på nästa pr-turné blir det nästan lite ängsligt. En borgerlig regering bestående av fyra olika och självständiga partier kanske inte ens skulle vinna på att verka i total endräkt. Allt talar nämligen för att det är fyra borgerliga partier som ställer upp även i riksdagsvalet år 2010, och då måste väljarna ha en tydlig bild av vad vart och ett av de borgerliga partierna står för. Det får de knappast i fall Maud Olofsson, Lars Leijonborg och Göran Hägglund sätter munkavle på sig själva och sina partiundersåtar i fyra år.

Kanske är det också den svenska konsensusmentaliteten som spökar någonstans i bakgrunden. Stormiga diskussioner, personstrider och olika åsikter som står mot varandra är fortfarande något vi är livrädda för i familjens hägn, styrelserum och politiska beslutsförsamlingar på många håll i vårt land. Vi svenskar vill helst vara både överens och tycka likadant när vi lämnar mötesrummet.

Vi har helt enkelt svårt att förlika oss med tanken på att vi faktiskt kan vara överens om att vi inte är överens. Vi har nog inte heller hunnit vänja oss vid en regering vars statsminister, till skillnad från Göran Persson, ger statsråden ganska fria tyglar i stället för munkavle.

Vi ska nog inte rädas lite osämja, egna utspel och uteblivna gruppbilder från de borgerliga partiledarna framöver. I synnerhet inte med tanke på att något eller några av de borgerliga småpartierna under eller efter valet kanske kommer att befinna sig i en dödskamp. Om denna kamp blir en del i en process mot färre partier inom det borgerliga blocket ska vi nog inte heller vara ledsna.

För ett av den borgerliga alliansens problem är att den i dag består av för många partier.