LEDARE: Frågorna förblir ett öppet sår

1994 var ett av åren efter finanskraschen. Ingvar Carlsson var på väg att bilda regering efter Carl Bildt. På andra sidan Östersjön hade Sovjetunionen just rämnat, i dess spår växte den organiserade brottsligheten. Extremnationalisten Vladimir Zjrijnovskij rumsterade runt i skuggan av Boris Jeltsin och skrämde livet ur omvärlden med sina hätska politiska utfall.

De baltiska staterna hade varit fria i bara tre år. Estoniaolyckan togs som ett dåligt omen av Estland. Båten, med samma namn som landet, såg som en symbol för det fria Estlands undergång.

Här hemma slog katastrofen upp kollektiva sår. Vi mindes hur taffligt mordet på Olof Palme hade hanterats. Nu hände det igen, ingen visste något, allt föreföll kaosartat - hur var det möjligt?

Problemen vid räddningen var flerfaldiga. I den nya politiska världssituationen fanns ingen vana vid att samarbeta mellan Östersjöns länder. Det fanns inte några resurser i det som då var det forna öst. För esterna var vardagen en ständig kamp för överlevnad.

Svenska politiker ställde ut löften som inte hölls. Bärgning, inte bärgning. Övertäckning, inte övertäckning. Läget komplicerades av att Finland och Estland definitivt var emot en bärgning. Uppfattningarna om hur det egentligen gick till när färjan gick till botten blev delade. Hade myndigheterna något att dölja? Smuggling av krigsmateriel från det forna Sovjet diskuterades allra mest.

Meningarna går isär hur vi skulle klara en motsvarande olycka idag. Lars Widell vid sjö- och flygräddningsavdelningen på Sjöfartsverket hävdar, intervjuad i P1-morgon, att spelplanen ser annorlunda ut med modernare räddningsfartyg, nya räddningshelikoptrar, och kortare inställningstider. I dag är räddningsorganisationen avlyft marinen och flyget, och flyttat till sjöfartsverket. Samtidigt vet vi att Sveriges förmåga att agera samfällt i katastrofsituationer har minskat.

På den tiden fanns helikoptrar stationerade på Gotland med personal från F17. Sjöräddningssällskapet menar, att ingen vet om räddningssystemen på dagens passagerarfartyg fungerar i skarpt läge.

Samtidigt är möjligheterna till kommunikation annorlunda - liksom förstås den politiska situationen. Samarbetet mellan länderna är ojämförligt mycket tätare i och med medlemskapet i EU.

Med 20-årsminnet uppväcks den smärtsamma diskussionen om hur vraket bör betraktas. Det finns fortfarande en delad uppfattning bland de anhöriga om Estonia är att betrakta som en grav eller inte.

På Finska Utö, där man bevakar vraket, har man kunnat konstatera otillåten närvaro vid flera tillfällen, med risk för plundring. Förra sommaren befann sig ett ryskt fartyg vid platsen. Det betecknas som "intressant" och det pågår en undersökning kring händelsen, enligt Pasi Staff som är maritim övervakningschef i finska försvaret, intervjuad av Svd.se.

Allt detta bidrar förstås till att hålla oron, sorgen och ilskan hos de anhöriga vid liv. En känsla som ingen av oss icke-drabbade kan förstå vidden av.

Kent Härstedt, överlevande, menar att de som kan dyka och dokumentera inte får, de som inte får dyka gör det ändå. En allvarlig paradox, säger han. Det är alldeles otillständigt.

Men frågan är om det längre går att ta reda på vad som egentligen hände den natten. Hur man än gör kommer anhöriga att uppröras.

Frågorna kring Estonias förlisning förblir ett öppet sår i Östersjöns historia.