Jo, barnen är brottsoffer!

På onsdagen kom Högsta Domstolens utslag: det är inte ett särskilt brott mot barn att misshandla deras mor inför deras ögon. Barnen är inte att betrakta som brottsoffer. Domen är motiverad med att våldet var riktat mot mamman och inte speciellt mot de tre sönerna i familjen. HD anser visserligen att det är en "allvarlig påfrestning" för barnen att se på, men att det inte går att betrakta som ofredande. I våras dömde Huddinge tingsrätt till barnens fördel. Sedan dess har både hovrätt, och nu Högsta Domstolen, dömt annorlunda.

Man tvingas konstatera att juridikens finlir ännu en gång ställer en undrande medborgare på bar backe. Vad menar egentligen HD med sin dom? Hur har man resonerat? Motveringen, att våldet inte är specifikt riktat mot barnen, öppnar för fler frågor än den besvarar. Det är som om domstolen har valt att döma som om barnen hade bevittnat en misshandel av en främmande person, vem som helst.

Men det går knappast att jämföra misshandel mot en förälder, i en familjesituation, med att bevittna en misshandel på stan eller i något annat sammanhang. Hur många rapporter ska behöva skrivas för att det ska bli tydligt att barn som bevittnar misshandel i familjen får bära med till exempel psykiska besvär, ofta för livet? Misshandeln handlar ofta handlar om att får "kontroll" över kvinnor och barn genom att injaga skräck - en form av hot.

Tyvärr bekräftar HD bilden av domstolsväsendet som okänsligt för både barns och kvinnors situation. Ett extra problem i sammanhanget är givetvis att HD:s dom är ett rättesnöre för andra domar. Tingsrätten i Huddinge är - åtminstone i detta fall - ett upplyftande undantag.

Men rättsväsendet överhuvudtaget har på senare tid visat en mycket oroande tendens att döma helt på tvärs med det som man brukar kalla "det allmänna rättsmedvetandet". Självklart ska inte detta vara det som dömer, det har vi våra utbildade jurister till, men dom efter dom kan heller inte gå helt på tvärs mot de flesta människors ryggmärgsreflexer. Då sker en snabb urgröpning av förtroendet för våra domstolar, vilket också är just det vi ser. En farlig, för att inte säga fullkomligt förödande, väg för ett land som vill värna rättsmedvetandet och rättssamhället.

För att inte tala om vilka signaler som sänds till de barn som tvingats se på hur deras mor misshandlats. Maria Wetterstrand, miljöpartiet, kommenterade domen igår, onsdag, med att det är dags för en barnfridslagstiftning i landet, motsvarande kvinnofridslagstiftningen. Det är ingen dum idé.