Inte en vanlig fallskärm

Reaktionerna på gårdagens artiklar om den uppsagda sjukhusdirektören Marianne Olofsson Reuterskiöld har inte låtit vänta på sig.

De flesta reagerar på att hon får en "lön" under hela tiden fram till sin pension 2011. Många reagerar mot att lönen ska betalas med skattepengar.

Det behövs nog ett litet klarläggande här. Den som följt historien vet att hon inte fick lämna sitt jobb på grund av något straffbart agerande. Det enda hon hade gjort var att uttala kritik mot sin chef, landstingsdirektören Jan Larsson.

Det är enligt all arbetsmarknadslagstiftning inte grund för avsked. Om landstinget inte vill ha med sjukhusdirektören att göra längre, vilket har blivit alldeles tydligt, efter de pinsamma turerna kring försöken att hitta ett nytt jobb åt henne, kan de köpa ut henne.

Det var också det som skedde. Hon har dock samma anställningsskydd som de flesta tillsvidareanställda. Hade hon nu inte fallit i onåd, så hade hon säkert arbetat inom landstinget fram till sin pensionering. Det är där pengarna kommer in.

Det handlar alltså inte om något förmånligt anställningsavtal av typen fallskärm. Sådana består ofta av klausuler där det står att om personen i fråga tvingas lämna sitt jobb, eller väljer att sluta själv, så utlöses fallskärmen.

Här är det landstingsledningen som valt att köpa ut sjukhusdirektören. Kritiken bör alltså riktas mot dem. Ska man vara riktigt noga, så är det landstingsrådet Bernth Johnson (s) som ensam fattat beslutet, trots att det borde vara en fråga för landstingsstyrelsen.

Det här osar katt lång väg, men det är fel att lägga skulden på sjukhusdirektören.

Tål man inte kritik i landstingsledningen, återstår tydligen bara utköp. Svagt!