I kväll möts de igen
I samband med partiledardebatten i våras kunde man på förstasidan i Dagens Nyheter se en leende Göran Persson låta sig fotograferas med armen om axlarna på Fredrik Reinfeldt. Den senare med ett mera ansträngt leende.
Är de jättekompisar? Knappast, även om de inte heller hyser personlig agg mot varandra på samma sätt som Palme och Fälldin. Persson ville avväpna Reinfeldt med sin faderlighet.
Det ligger något symboliskt i DN-bilden. Avväpning är vad denna valrörelse mycket gått ut på. Höger och vänster har rört sig med sådan fart mot mitten att där inte verkar finnas plats för någon annan. Det har rentav gått så fort med den socialdemokratiska resan mot mitten att man uppsände en försöksballong där man chansade på att göra "höjda skatter" till en valvinnande fråga. Och för att vinna trygghetstävlingen med de nya trygghetsmoderaterna. Tanken var väl att bara höjda skatter garanterar bidrag till nästan alla, nästan alltid. Eller en hundralapp till alla, som någon ledarsida formulerade det.
Men annars är det marschen mot mitten som gäller. Reinfeldt var länge inte särskilt upprörd längre över kolossen AMS som inte får mycket gjort - sen kom Riksrevisionens rapport - och inför facket är han konciliant, för att inte säga artig. Inga provokationer här. Moderaterna, det nya arbetarpartiet, heter det. Curlingpolitik är väl rätt ord. Skattesänkningar ska det visserligen bli men de ska riktas mot låginkomsttagarna.
Med det greppet tar han sig in på Perssons planhalva och agerar som sossarna gjort länge: annekterar motståndarens frågor. Ställer sig framför. Därmed avväpnas sossarna. Allt som Persson lovar, lovar även Reinfeldt. Persson får svårt att säga att de borgerliga "sparkar på dem som ligger". Han som ansvarar för den högsta beskattningen i världen av låginkomsttagare? Ja. Man kan förstås vara fräck och ge ut en katalog om påstådda framgångar, låt vara med manipulerade siffror.
Persson har länge inriktat sig på att först bromsa alla borgerliga förslag, sedan låta dem kallna och till sist lansera dem som socialdemokratiska. Det som kallas triangulering. Maxtaxan var en sådan idé. Fryst fastighetsskatt en annan. Närmast på gång är nog de så kallade pigjobben. Se upp, LO har börjat mjukna. Snart är kanske detta en socialdemokratisk uppfinning men under annat namn. Vi kommer att få höra att subventionerna gör det möjligt för en LO-familj att ha råd med städhjälp. "Motsatt vinkel", som det står i tv-rutan under fotbollsmatcherna.
Tidigare har vi sett s backa in mot mitten och godta både privata vårdgivare och friskolor. När alliansen lanserade ett program för arbete plockade s ihop något som de kallade för jobbpaket. Så långt som till privat akutsjukhus har de inte gått än, men det kommer kanske. Hårdare krav på invandrare kom häromdagen. Den socialdemokratiska kopiatorn jobbar för högtryck. Vi är ljusår från löntagarfonderna! Det skulle inte behövas någon kontroll av vilka orsakerna är bakom sjukskrivningarna. Sen kom det ändå allehanda kontroller. Alla såg att de behövdes.
Det finns dock ett tryck i partiet om att inte ständigt sätta klackarna i backen. Lotta Fogde, före detta statssekreterare, tog upp ämnet tillväxtpolitik i en artikel. Hon manade sitt parti att backa och inte krama välfärdsystemen till varje pris och att inte bromsa företagandet.
Förnuftigt. Men hur ska det vara möjligt med Marita Ulvskogs fientliga och konspiratoriska inställning till företagare? Herrgårdssossarnas attacker på "storfinansen" ljuder allt falskare. Av klasspartiet s har blivit ett överklassparti. Det behövs ett regeringsskifte för socialdemokraternas egen skull, skrev s-ekonomen Assar Lindbeck nyligen. För prestigen hindrar den som fattat ett dåligt beslut att ändra sig. Så sant. Mycket behöver ändras i Sverige.
