Hur står det till i Högkvarteret?

Det har väl inte undgått någon att försvaret är mera internationellt än svenskt. Vi har soldater ute, bland annat i Afghanistan och Kosovo. Nu ska vi skicka en korvett till Libanon. Enligt uppgift blir det korvetten, eftersom vi för närvarande inte har några soldater att skicka.

Vi bygger upp en stridsgrupp, den så kallade Nordic Battle Group, tillsammans med Finland och Norge, som bidrar, om än blygsamt. Denna stridsgrupp, gemenligen kallad insatsstyrka, ska vi ställa till EU:s förfogande, som senast 2008 ska kunna sätta 60 000 man (och kvinnor) i världsfredens tjänst.

Det är bra att vi solidariskt bidrar till ordningen i världen. Så har vi till exempel 300 man i Kosovo inom ramen för Kfor, en Nato-ledd styrka som ska upprätthålla fred och säkerhet i Kosovo.

Vi har också 220 personer, varav 10 procent är kvinnor, på plats i Afghanistan, i Mazar-i-Sharif, där vi ansvarar för säkerheten i fyra provinser i norr. Vi tog alldeles nyligen över befälet från britterna. Operationen, också den Nato-ledd, kallas för Isaf, avsedd att bygga upp landet, men som det senaste året kommit att dras in i regelrätta strider. Man har, smärtsamt nog, insett att det inte bara är talibaner som attackerar de utländska soldaterna.

Det här är exempel på vad Sverige gör i utlandet. Tyvärr märks det att vi inte är vana vid strid. Så råkade först våra vänliga och fredliga styrkor i Kosovo ut för oroligheter. När Nato-ledningen beordrade alla att bära skottsäkra västar och färdas i bepansrade fordon, så hade vi inte skyddsutrustning som räckte till alla!

I Afghanistan dödades i november två svenska soldater när en fjärrutlöst sprängladdning exploderade under deras bil. Två andra skadades. Den omedelbara frågan i Sverige blev ju varför de inte hade pansarfordon.

Nu är frågan om säkerhet uppe igen. Den svenska förläggningen i Mazar-i- Sharif ger inte tillräckligt skydd. Det tog lång tid innan basen kunde byggas upp. Från början tvingades svenskarna bo i tält och i containrar. När så äntligen byggandet kom i gång, så blev inte kraven på tillräcklig säkerhet tillgodosedda.

Efter dödsolyckan i höstas, och uppgifter om flera incidenter som drabbat svenskarna, kan man bara häpna över de svenska myndigheternas naivitet, eller om det är brist på pengar?

Här talas om "mjuk framtoning", att möta invånarna i området mera öppet och att inte provocera genom att fara omkring i pansarbilar. Men hallå! Det som pågår i Afghanistan, och i viss mån i Kosovo, är ett krig, om än på en låg nivå.

Krig innebär att personal skadas och dödas. Sverige har dålig beredskap, både mentalt och praktiskt, för att hantera dessa "elaka" attacker på våra snälla svenska pojkar. Inte kan de dö utomlands - i strid!

Inte heller har vi någon vettig politik för att ta hand om människor som varit ute och kommer hem med förfärliga upplevelser i bakhuvudet. Försäkringar, rehabilitering, efterflevandestöd och allt annat som ingår i en vettig politik för frågor kring utlandstjänst och "krigsveteraner" saknas i det närmaste.

Det är dags att vakna ur törnrosasömnen. I krig duger inte "mjuk framtoning". Det här är frågor, som den nya regeringen måste hantera på ett mycket bättre sätt än hittills.