Hur Guillou blev spion

Det talas mycket om IB och IB-rättegången i dessa dagar. Det kanske kan vara på sin plats att erinra om hur det gick till den gången Jan Guillou, Peter Bratt och Håkan Isacson dömdes för att de hade avslöjat att IB fanns.

Isacson var den egentliga avslöjaren. Han hade arbetet åt IB och det var han som berättade. Guillou och Bratt publicerade detta i tidskriften FIB/Kulturfront och i bokform. Det som sades där var fakta. Till exempel att IB spionerade på fackföreningar och vänsterorganisationer.

Men det var mer än Makten kunde tolerera. Här måste statueras exempel. Det var emellertid inte så lätt att göra det med hjälp av tryckfrihetsförordningen som ger ett ytterst starkt skydd för den som publicerar uppgifter om befarat maktmissbruk. Det är också av det skälet vi i Sverige har jury i tryckfrihetsmål. Med tryckfrihetsmål förhåller det sig så att om juryn friar kan inte domaren föra målet vidare. Men om juryn fäller kan domaren fria. Både hängslen och livbälte åt den tilltalade. Med den vetskapen förstår man att den socialdemokratiska regeringen inte litade på att juryn skulle fälla IB-avslöjarna.

Det var långt sannolikare att den skulle fria om inte medlemmarna till största delen utgjordes av socialdemokrater.

För att kringgå det minfältet åtalade man därför för spioneri och hade - vips! - gjort saken till en ordinär brottsbalksaffär som kunde avgöras utan jury och den starka tryckfrihetslagstiftningen som manar till att "se till avsikten mer än utförandet". Det gällde ju som sagt att statuera exempel.

Varför det var så viktigt förstår man bättre i dag. Ingen skulle frestas att rota vidare och upptäcka hela den stora spionorganisation som regeringen hade under täcket och vars fullständiga utbredning vi än i dag inte känner.

Högsta Domstolen vägrade senare prövningstillstånd men målet fick ändå en sorts fortsättning sedan Jan Myrdal i FIB/Kulturfront utpekat HD som ett organ som rymde korrupta ämbetsmän.

Då blev det tryckfrihetsåtal - det gick inte att dribbla över till spioneri - och tidningens ansvariga utgivare Greta Hofsten ställdes inför en jury som hade att fundera över frågan om var bevisbördan skulle ligga: hos den som påstod att HD var korrupt eller hos åklagaren som åtalade på den grunden att påståendet var uppenbart lögnaktigt.

Hur kunde han gå i god för det?

Juryn friade Hofsten. På så sätt försvårade juryn för statsmakten att utöva repression mot de frispråkiga.

Utfallet är ett skolexempel på hur grundlagsfäderna hade tänkt sig att juryn skulle fungera: som ett skydd mellan staten och allmänheten. Mer om jurysystemet kan läsas i Torbjörn Vallinders spännande bok "Nio edsvurna män, som kom förra året".

På senare år har staten hållit fingrarna mer i styr. Men inte helt. Siw Perssons orimliga, kan man tycka, kritik mot rättsapparaten har utlöst repressionsimpulserna igen. Förundersökning pågår. Det handlar om falsk tillvitelse och kan ge två år. Den som "beljuger" myndigheterna får räkna med mothugg.