Försvaret i valrörelsen
Det är nästan på dagen sex år sedan ministrarna inom EU enades om de gemensamma tagen inom försvars- och säkerhetspolitiken. Sedan dess har skiljelinjen i försvarsdebatten gått mellan kritiker och tillskyndare. På ena sidan står de, som anser att vi håller på att bygga upp en EU-armÈ, helt emot vår alliansfrihet. På andra sidan står de som ser det som självklart att vi samarbetar i Europa, och att vi också måste ta mera ansvar i en globaliserad värld, som inte alls är särskilt fredlig eller konfliktfri. Kritiker är främst miljöpartiet och vänstern, medan tillskyndarna finns bland folkpartister och moderater. Folkpartiet förordar dessutom medlemskap i Nato. Dessutom vill både moderater och folkpartister ha en ny värnpliktsutredning, en uppfattning som också delas av miljöpartiet.
Därför är det viktigt att vi diskuterar det framtida försvaret. I den politiska turbulens som föregick försvarsbeslutet, var de borgerliga mycket kritiska till de ekonomiska ramar, som socialdemokraterna och stödpartierna enats om i budgetuppgörelsen. Förutom det faktum att statsminister Göran Persson bröt sitt löfte, att inte släppa in miljöpartiet och vänstern i försvars- och säkerhetspolitiken, sattes ramarna så snålt, att den internationella insatsstyrkan inte ryms. Kort sagt uppgifter och resurser stämmer inte ihop.
Alliansfriheten kan vi glömma, eftersom vi redan nu övar tillsammans med länderna i Nato, och har gjort så länge. Vi anpassar allt till Natostandard, och Sverige har representanter som jobbar med Natohögkvarteret utanför Bryssel. Men hemma i Sverige tror de flesta att vi fortfarande är alliansfria, och att försvaret av Sverige är det primära. Eftersom det inte finns något hot mot Sverige, är den främsta uppgiften att organisera den nordiska stridsgruppen tillsammans med Finland och Norge. I Sverige kallas de snabbinsatsstyrkor, men utomlands talar man om vad det handlar om, stridsgrupper. Den heter ju Nordic Battle Group.
Det hörs inte mycket om försvaret i debatten. Det har mest handlat om att överbefälhavaren inte fick göra avsteg från las, lagen om anställningsskydd, när han nu ska göra sig av med de överflödiga officerare. Det betyder att de unga nyutbildade officerarna blir arbetslösa, medan de äldre sitter tryggare. Dessutom handlar det nu mest om plåster på såren för nedläggningsdrabbade orter, och bittra känslor bland dem som tvingas lämna sina jobb.
Värnpliktssystemet är på väg att haverera. Det som vittrar först är trovärdigheten. Av en årskull unga män på omkring 50 000, tas inte ens 10 000 ut till tjänstgöring. Där finns ingen som helst rättvisa. Försvaret anser fortfarande att systemet är bra, eftersom man får dem som man vill ha: de bästa.
Vad borde vi diskutera? Jo, vad innebär den nya inriktningen? Vad ska vi göra inom EU och vad får det kosta? Är vi beredda på att svenska unga män kommer att stupa i strider på andra kontinenter? Ska utlandstjänst vara plikt eller frivillig? Kan vi fortsätta att spela dubbelspel, och låtsas att vi kan göra tulipanaros, samtidigt som försvaret dräneras på resurser, hindras från att utnyttja de pengar som anslagits i budgeten? Det här är några av de frågor som måste finnas med i valrörelsen.
