Fördomar i mediadrevet
Halvsanningar och lögner från enskilda artiklar blev självklarheter i alla medier. Mona Sahlin stod i tv och sa att Mustafa själv uttalat sig antisemitiskt. På Newsmill berättade Vivianne Macdisi om Islamiska förbundets familjestadga, där kvinnor och män ska ha olika rättigheter. I en artikel i Dagens Nyheter påstods att Mustafa inte tagit avstånd från föreläsarnas åsikter. Inget var sant, men spred sig som en löpeld. Rapporteringen har kritiserats hårt, av bland andra statsvetaren Ulf Bjereld.
Under den mest intensiva fasen tvingades Mustafa gång på gång svara på frågor om sina grundläggande värderingar om bland annat, kvinnor och homosexuella. Många frågor hade en underton av fördomar mot minoriteter. Hade en icke-muslim ifrågasatts på samma vis? Att granska makthavare är viktigt, men får inte användas som ursäkt för att sprida stereotypa, och nedvärderande, bilder av minoriteter.
Mustafas avgång visar att Socialdemokraternas interna problem är långt i från över. Långdragna och uppslitande valprocesser har närmast varit regel när partiet valt partiledare under 2000-talet. Inför årets kongress ledde valet av ledamöter till partistyrelsen till stora bekymmer. Först samma dag som styrelsen skulle väljas presenterade valberedningen sitt förslag - med oväntade petningar och med nya namn som få kände till. Omar Mustafa kom med på ett bananskal.
När det började blåsa var det därför få som ställde upp till hans försvar. Stefan Löfvén krävde öppet att Mustafa skulle ta avstånd från Islamiska förbundet - trots att han länge varit dess ordförande och i media drivit debatt som dess företrädare. All den sakliga kritik som riktades mot Mustafa var väl känd sedan innan.
Det ställer oroväckande frågor om hur väl Socialdemokraterna fungerar under ytan - och inte minst om dess regeringsduglighet. Att de väljer och sparkar sina egna företrädare med en klackspark skadar ingen utanför partiet. När de ska välja ministrar påverkas vi alla.