Fel idé, fel tidpunkt

När moderaten och 1:e vice talmannen med mera Anders Björck mitt i valrörelsen går ut och pläderar för en sammanslagning av de borgerliga partierna till ett enda stort borgerligt parti så gör han det, säger han, därför att annars kommer det aldrig mer att bli regeringsskifte i Sverige. Detta är dessbättre ett obevisat påstående. Sverige har faktiskt haft borgerliga regeringar i modern tid, låt vara alldeles för sällan.

Det finns dock goda skäl att hålla fast vid det pluralistiska system vi har i dag, trots otympligheten med flera små partier som ska försöka komma överens. Det förfinar det politiska instrumentet genom att fler åsikter kommer fram som skulle malas ner i ett storparti, något som inte gynnar det politiska intresset att få valmaskinerier som i USA och Storbritannien. Vissa väljargrupper kommer i denna hegelska pendelrörelse aldrig till tals. Spärren till riksdagsvalet håller i alla fall de mest egendomliga särintressena utanför. Vill man öka intresset för politik bör man knappast bygga upp fler partikolosser.

Det önskvärda är det omvända, nämligen att personvalet får en mer framskjuten ställning och att det partisystem vi har i dag varieras mer genom att fritänkande personer som Mauricio Rojas tillåts att agera i ett partis namn så länge grundhållningen är partiets. Folkpartiet har ju som bekant varit inne på dessa tankar. Partikohorterna berikar inte politiken med särskilt mycket vitalitet.

Anders Björck anlägger ett rent maktperspektiv. För honom gäller det framför allt makten. Han har abstinensbesvär.

Det hindrar inte att han har rätt i att den politiska hegemonin i Sverige är osund och eroderar inte bara det politiska intresset utan själva demokratin. Sverige har drag av korporativistisk enpartistat.

Men vad skulle hända med socialliberalismen som haft ett sådant inflytande över svensk politik om det stora moderata partiets konservativa värderingar skulle ta över hela den borgerliga politiken? Vart skulle centerns väljare söka sig med sin glesbygdspolitik?

Det förslag Anders Björck nu lanserar lanserade DN:s chefredaktör hans Bergström i vintras. Det vann inget gehör. Det är dödfött och gammalmodigt.

Björcks bok ska nog till en betydande del ses som ett uttryck för splittringen inom moderatledningen. Partiledaren Bo Lundgren beskrivs till exempel som alltför upptagen av skattefrågan.

Björck har heller aldrig hört till det så kallade bunkergänget. Med Carl Bildts avgång hamnade han i kylan.

Men man frågar sig om den eventuella misstro som Anders Björck känner för sin nuvarande partiledare ska få gå ut över borgerligheten i valrörelsen. Det är ju knappast splittring som behövs nu. Det är samarbete.