Ett politiskt standardverk

Den 21 april 1917 står Sverige på branten till revolution. Utanför riksdagshuset i Stockholm har tiotusentals missnöjda arbetare samlats, i protest mot världskrigets matbrist och svältliknande brödransoner. Den församlade poliskåren befarar att riksdagshuset kommer att stormas och i det spända läget höjer polismästare Tamm sin hand för att beordra poliserna att gå till attack för att skingra folkmassan.

Då griper en av hans underordnade in. Kommissarie Kempes tvingar ned chefens hand och leder in honom till riksdagshuset. Utanför manar Hjalmar Branting och Per Albin Hansson till lugn och lyckas få demonstranterna att gå hem.

Vem vet vad som hade hänt om Kommissarie Kempes hand inte varit starkare än hans överordnade. Upplopp, revolution? Ingen vet.

Per T Ohlssons verk Svensk politik är i första hand en historiebok över det svenska samhällets utveckling från statsomvälvningen 1809 fram till i dag. Under denna tid går Sverige från att ha varit ett av Europas fattigaste och mest perifera länder till att bli ett av de rikaste och mest avundsvärda.

Det är en svindlande resa, som främst tar sin början i 1860-talets liberala reformer av Louis de Geer och Johan August Gripenstedt, då både ståndsriksdag och skråväsende avskaffades samtidigt som järnvägens stamlinjer byggdes ut och ogifta kvinnor blev myndiga. Med 1970-talets varvskris tar den slut.

Ohlssons bok är inte bara berättande, utan även tesdrivande. Historien om kommissarie Kempes hand, som också inleder boken, återkommer i kapitel efter kapitel som en metafor för den besinning och samarbetsanda som oftast fått råda även under de mest spända lägen. Det är med denna återhållsamhet som Ohlsson vill förklara Sveriges framgång.

Undantagen, då besinning och samarbete inte fått råda, är avskräckande exempel. Ådalen -31, när militären öppnade eld mot strejkande arbetare är kanske det mest slående exemplet. ATP-reformen, som tvingades igenom med små marginaler och som till slut visade sig vara ekonomiskt helt ohållbar, ett annat.

En viss poäng har säkert Ohlsson, även om det är rätt uppenbart att också de grannländer där besinningen inte fått segra, som i Finland där ett uppslitande inbördeskrig mellan röda och vita skapade sår i samhället som tog decennier att läka, har klarat sig bra i världens välståndsliga.

Trots det fungerar greppet med Kempes hand bra, som en röd tråd genom det tjocka standardverkets många sidor.

Av någon anledning har intresset för den egna politiska historien varit relativt svalt i Sverige, jämfört med i många andra länder. Ohlssons bok är en välkommen trendbrytare, som är läsvärd både för den redan initierade som vill få nya perspektiv på historien och för den oinitierade som vill få en grundläggande allmänbildning.