Ett 8-bitars pussel
Junilistans oväntade och exempellösa framgångar i valet till EU-parlamentet har satt fart på analytikerna. Medieprofessorn Stig Hadenius har sin egen lösning på gåtan med Junilistans framgång: utebliven granskning från mediernas sida. Han säger att "självgoda medier föraktade Junilistan". Han menar att medierna bara engagerat sig i de etablerade partierna och har varit i händerna på opinionsinstituten. De har för övrigt missat grovt veckorna före valet. Det hjälper knappast att de försöker försvara den bristande träffsäkerheten med att så många bestämde sig för hur de skulle rösta så sent, alldeles inpå valdagen eller rent av i valbåset.
Hadenius må ha rätt i att mycket av valbevakningen handlade om våra sju riksdagspartier och grupperingarna i EU-parlamentet, men frågan är om en djupare granskning av Junilistan hade "hjälpt". Att granska Junilistan, som Hadenius tar upp, hade varit skäligen enkelt. Listan bestod av åtta kandidater, varav hälften var borgerliga av någon färg. Tre var socialdemokrater och en mera allmänt vänster.
Men det knepiga för eventuella granskare var ju att Junilistan helt saknar politiskt program. Nils Lundgren, förstanamnet, öppnade alltid med "vi säger nej till mer överstatlighet". Därmed tyckte en stor del av väljarna att här har vi en rejäl karl som inte gillar EU. De flesta missade Lundgrens nästa budskap. "Vi är positiva till EU och vill att Sverige ska vara kvar."
Junilistan vill försöka rulla tillbaka makt till den svenska riksdagen. Det är en stensatt och knagglig väg, som går över regeringens ovilja att se riksdagen som överhet, och högsta beslutande instans. I EU är det ju regeringarna och ytterst premiär- och statsministrarna som i slutna rum fattar beslut, i realiteten över huvudena på respektive lands parlament.
Men vad ska de tre från Junilistan göra i parlamentet, mer än att säga nej? Det beror allt på vilka frågor som kan tänkas komma upp, säger Junilistan. Vad är det för ett politiskt program? Vad hade hänt om medierna tagit upp en lång rad enskilda frågor och ställt till exempel socialdemokraterna på Junilistan mot samma listas borgerligas kandidater? Jo, då hade människor tyckt att "nu försöker medierna krångla till det" och "varför ska medierna hacka på Junilistan? Nils Lundgren är ju så trevlig. Det är säkert bara för att han säger nej och eliten säger ja."
Enkelt budskap. Få kandidater. Känt toppnamn med gott renommé. Drabbad av etablissemangets översitteri. Människors sympati med den som slår i underläge. En äldre man som toppnamn tilltalade många pensionärer. Pusslet är inte lika krångligt som om det gällde ett vanligt parti. Dessa har etablerade varumärken, historia och traditioner, omfattande partiprogram och långa kandidatlistor med helt okända personer. Riksdagspartierna och deras framtoning i Europavalet känns mera som ett 1000-bitars pussel.
Dessutom undvek Nils Lundgren nogsamt att prata om tjänstedirektivet.
Inga-Lena Fischer
