En sån 50-årspresent!
Mona Sahlin fick socialdemokraternas förtroende
Mona Ingeborg Sahlin, född 9 mars 1957 i Sollefteå, blir med allra största sannolikhet det socialdemkratiska partiets sjunde kongressvalda ledare och den första kvinnliga. Ska hon följa den socialdemokratiska ledatraditionen ska hon sitt kvar i minst tio år. Så länge satt Ingvar Carlsson, som suttit kortast tid. Längst "på tronen" satt Tage Erlander med sina 23 år.
Mona Sahlin kommer också att tillträda 100 år efter det att Hjalmar Branting valdes till ordförande i partiets verkställande utskott 1907. Man kan förstå om hon nu kan känna draget från historiens vingslag.
Samtidigt kan man fundera över vad det betyder att det tagit mer än ett sekel för sossarna att få fram en kvinna till ledningen. Svaret ligger nog i en bred, ganska konservativ väljar- och medlemsbas. Nu vågar man, men först sedan Karin Söder (c) Maria Leissner (fp) Gudrun Schyman (v) och nu också Maud Olofsson (c) gått före. I ljuset av detta kan man konstatera att det är centern som varit djärvast. Hur man ska beteckna miljöpartiet är lite svårare. Där har man haft flera kvinnliga språkrör, men de är ju bara halva partiledare, dock alltid en kvinna.
Nu står Mona Sahlin där, mer än tio år "för sent". Förra gången, när partiet sökte en ledare efter Ingvar Carlsson gjorde hon misstaget att öppet tala om att hon ville bli partiledare. Då blommade kontokortsaffären upp och man hittade en mängd obetalda parkeringsböter. Det blev för mycket. Hon lämnade regeringen, men inte politiken.
Hon kom in i riksdagen för 25 år sedan och naturligtvis kan den som vill hitta utspel, citat och profilfrågor som inte uppskattas i de breda lagren, men nu sluts leden på signal från en enig valberedning.
Den här gången har hon hållit tyst. Det visade sig vara smart taktik, eftersom kandidaterna före henne i kön har fallit bort en efter en. Nu gratulerar de alla Mona, och är förmodligen lättade över att partiet äntligen gått i mål i denna svåra process. För nu ska det en rejäl skandal till för att stjälpa henne än en gång.
Man kan undra vad Göran Persson tänker innerst inne. I partiledardebatten i onsdags sa han att "man ska inte komma tillbaka". Förvisso menade han Carl Bildt och inte Mona Sahlin, men han brukar oftast tänka längre än till den första knuten. Vad tycker han om Mona Sahlin? Kommer det månne i den memoarbok han nu skriver. Den kommer inte förrän i höst, och när hon väl är vald kan han väl kosta på sig en och annan sanning. Nå, Persson är nu en gång för alla passé. Med sitt uttalande om att inte komma tillbaka, så kan han i alla fall inte göra det. Mona Sahlin har dock gjort det, med besked.
Hon har lurat i vassen länge. Redan 1998 skrev vi så här om det socialdemokratiska ledarskapet: Göran Persson.
"Om man lägger slipsen över ansiktet när andra talar, eller låtsas somna, eller knackar på mikrofonen eller pustar och tittar åt annat håll, då är det barnsligt. Kombinera detta med lynnighet, bristande tålamod och pampfasoner, så står framför oss en person som passar dåligt att leda ett parti, än mindre ett land. Det är inte svårt att förstå att allt fler börjar längta efter Mona Sahlin."
Nu är vi där, men det har tagit tid. Nu återstår att se vad hon kan åstadkomma. Målet är naturligtvis att ta över efter Alliansen 2010. Är Sverige då redo att välja en kvinna till statsminister?
