Emanuel Robinson
Jan Emanuel Johansson heter en yngling som fått herostratisk uppmärksamhet efter att ha vunnit i Robinsonkampen. Eftersom Jan Emanuel har ambitionen att göra politisk karriär med hjälp av personvalssystemet så har hans medverkan i programmet varit en skänk från gudarna. Samtidigt ger det argument åt dem som är avogt inställda till personval och som menar att det bara leder till att kändisar eller människor med stora bankkonton kommer in i politiken.
Bakom socialdemokraten Jan Emanuel står en hel stab av målmedvetna kampanjare som vet hur man ska dra medievalsen. Jan Emanuel ska nu säljas till valmanskåren. Föremålet själv verkar nästan överrumplad av det mediala trycket men förstår säkert att utnyttja det. Hans prestationer på ön har naturligtvis inget som helst samband med hans prestationer i politiken i Norrtälje, men som han själv påpekat finns det ett behov hos väljarna att rösta på en person de anser att de känner en smula och som inte bara är ett namn. Där sätter han fingret på det som är bra med personvalet: personlighetsfaktorn. Man kan givetvis ifrågasätta om den bild av Jan Emanuel som getts i TV verkligen har med hans egentliga jag att göra, men tittarna inbillar sig nog gärna det i alla fall. Personvalet handlar om ett mera direkt samband mellan väljare och vald. Ett sådant samband förutsätter personligt förtroende och personligt ansvar. Det ger också väljaren större möjlighet att få ett inflytande över politiken som han inte får när det bara erbjuds centralt upprättade listor. Som metod att öka det politiska intresset är personvalet bra även om man kan invända att skickliga men inte så mediala politiker inte har en chans att komma fram. Att bli TV-kändis för att få fram ett budskap är helt enkelt en ny väg när det blir allt svårare att nå ut med politiska budskap. Ingen politiker kommer fram utan att leva i samklang med medierna. Det är ofta medierna som sätter den s k dagordningen för politiken. Kan man genom att exponera sig i TV rikta ljuset på en politiskt angelägen fråga så är det väl OK, anser Jan Emanuel. Och det måste man ge honom rätt i.
Det ska nu bli spännande att se ifall Jan Emanuels kampanj kommer att fungera. Trots allt handlar det inte bara om hans person utan också om hans politik. Och då hamnar man på svagare is. Jan Emanuel må tjusa med sin mc och sin lärlingsutbildning för värstingar, men vad anser han om EMU, fastighetsskatterna, familjepolitiken och allt annat som inte är lika tjusigt?
Av en intervju i Studio 1 fick man intrycket att hans program inte har någon större bredd. Han företräder en småföretagarvänlig linje eftersom han själv är småföretagare, och han ser inga problem med att privata entrepenörer arbetar inom välfärdssektorn. Han tror tvärtom att det skulle bli sämre om de försvann.
En genomsnittlig, pragmatisk, yngre sosse vars politiska blodomlopp ännu inte slammat igen av dogmatism. Dessutom med hygglig framtoning. Så förefaller det, men granskningen av honom har bara börjat. Inte minst viktigt var att Robinsonduellen fick karaktären av en klasskamp mellan "arbetare" och "miljonär". Sådant ger lättköpta sympatier för "arbetaren" enligt en väl inarbetad modell.
