Det var oundvikligt
Valresultatet sände en chockvåg genom det moderata samlingspartiet som var helt oförberett för en sådan utskåpning som det blev. Ett parti som för några år sedan låg på 30-procentsnivån och närmade sig de krympande socialdemokraterna, fick bara stöd av 15 procent av svenskarna, ett ras med 7,6 procent från föregående val.
Katastrofen kunde inte bara skyllas på att partiet blev utsatt för ojust behandling i TV i form av Stina Lundbergs partiska intervju och Jan Josefssons wallrafferi i valstugorna. Andra faktorer var viktigare. Viktigast var Bo Lundgrens monotona krav på skattesänkningar på nivån 130 miljarder. Det var lätt att angripa och synnerligen svårt att försvara eftersom det byggde på dynamiska effekter, alltså förhoppningar. Men den "gamle" skatteministern, som på sin tid förtjänstfullt röjde upp i bankkrisen, må vara en skicklig politiker, kunnig och påläst - men han förmår inte etablera kontakt genom TV-rutan. Och det är tyvärr det som räknas. I levande livet är upplevelsen helt annorlunda av moderatledaren. Men man får inte glömma att Lundgren artikulerat den politik som partiet lagt fast. Det är alltså partiledningen som misslyckats i lika hög grad som Lundgren.
Lundgren trädde i valrörelsen tillbaka som oppositionsledare för att därigenom sluta den borgerliga fronten. Det gjorde att folkpartiet kunde exploatera skol- och integrationsfrågorna och dra väljare på dem fast moderaterna ligger ganska nära på de områdena.
Inom moderaterna följde efter valet ett skede av kannibalism.
Bo Lundgren ställde visserligen sin plats till förfogande vid extrastämman i november men sa samtidigt att han betraktade partiledarskapet som ett långsiktigt åtagande och han hade ju tillträtt så sent som 1999. Det så kallade bunkergänget splittrades emellertid och en fraktion ville renodla nyliberalismen.
Partiets ledning fragmenterades, bitterheten spred sig och den interna kritiken mot Lundgren blev till sist för stark. Opinionssiffrorna rörde sig inte, partiledaren lyckades bara få 22 procent i den "förtroendeenkät" som Temo nyligen gjorde, vilket kan ha fått en del som dittills avvaktat, att nu kräva Lundgrens avgång. Eftervalsanalyserna utpekade ofta partiledaren som ett hinder för partiets renässans. Göteborgsmoderaternas ordförande Jan Hellbergs kritik fick rollen som Judas.
Som ny partiledare utpekas Fredrik Reinfeldt, för närvarande ekonomisk talesman. Det är inget dåligt val, om så blir. Han har en helt annan framtoning än Lundgren. Mer lågmäld, mindre smattrande trosviss, mera resonerande men inte mindre klar över kompassriktningen. Reinfeldt borde bli ett samlande namn när partiet samlas till stämma i höst. Han markerar ett brott med den ensidiga skattekonservatismen. Med honom kanske det kan bli lite mer av reflektion och lite mindre av tabeller.
