Det stinker från Östersjön

Till viss del har döda havsbottnar alltid förekommit. Östersjön är ett instängt hav där det sällan kan flyta in nytt och syrerikt vatten. Men de senaste 100 åren har de döda havsbottnarna exploderat och utgör nu en yta lika stor som Danmark.

För oss som bryr oss om havsmiljön och om fisket är det en gigantisk utmaning, särskilt som det är svårt att åter syresätta havsbottnarna.

Man kan därför inte annat än glädjas åt att Miljöpartiet under sin dag i går valde att lägga sitt fokus på just Östersjön. Själva lösningarna däremot kan man vara mer tveksam mot. Främst handlade de om att gå över till ekologisk mat och höja skatten på konstgödsel, för att på det sättet minska på övergödningen. I kusterna längs Östersjön är det säkerligen en bra idé, men man får inte glömma bort att det konventionella jordbruket fortfarande ger bättre skördar.

Ekologisk produktion kräver att mer mark förvandlas till åkermark, annars kommer jordens åkrar att mätta färre magar.

Det internationella perspektivet får inte heller glömmas bort. Under alliansregeringen har Sveriges utsläpp av kväve och fosfor i Östersjön minskat från 119 000 ton till 96 000. Bara i Polen har utsläppen samtidigt ökat från 152 000 till 270 000 ton. Vi har klarat minskningen utan höga konstgödselskatter på jordbruket. Ska vi förmå omvärlden att följa samma väg är det knappast genom att lägga nya ekonomiska bördor på våra jordbrukare och riskera att slå ut dem.

Sitt partiledartal på kvällen ägnade Åsa Romson främst åt dessa miljöfrågor och åt feminismen. Med en grön tröja som rekvisita krävde hon att Reinfeldt skulle ta på sig ledartröjan i miljöarbetet, till synes omedveten om att alliansen samma dag presenterat en mångmiljardsatsning på höghastighetsjärnvägar. Lika omedveten som de gröna partiledarna tidigare på dagen verkade vara om att kväveutsläppen från det svenska jordbruket ständigt minskat under alliansen.