Det finns liv ute i landet
Det är inte ofta vi tar oss an kulturfrågorna på den här sidan, men efter Guldbaggegalan har vissa glädjande inslag noterats.
En kompis sa en gång till mig att riksmedia bara bryr sig om kulturen när den förekommer i Stockholm. Om det finns en utblick så är det utanför landets gränser, typ Paris London, Berlin och andra storstäder. Sverige utanför Stockholm verkar inte vara intressant för någon annan än ”de närmast sörjande”.
Om man nu tittar på Guldbaggegalan så hamnade utblicken för en gångs skulle utanför Stockholm, men innanför landets gränser, nämligen Skåne. Filmen Äta, sova, dö sopade ju nästan rent bland Karl Axel Pehrsons fulsnygga baggar.
Dessutom fick den högst älskvärde Hans Alfredsson en hedersbagge för livslångt bidrag till svensk kulturhistoria. Hans nära tio minuter långa tacktal lär gå till hävderna.
Detta skånska inslag i galan har fått mycket beröm i olika medier och jag tillåter mig att citera Jan Lumholdt i Svenska Dagbladets kulturdel:
Och Hasse fick vi, vår skånske gudfar, under denna rödgult så lyckosamma kväll (utan vissa lyckosamma händelser cirka år 1658 skulle sannerligen inte svenskt kulturliv se ut som det gör). Åt generationer har han spritt glädje och i förlängningen faktiskt ibland gjort livet lite uthärdligare. Det är inte många som lyckas med.
Det instämmer jag i till fullo. Det vittnar om den kultstatus som Hasse Alfredsson fått på flera områden. Han är inte ensam, det är många svenskar från andra delar av landet som berikar vår kultur, bland annat tack vare 1658 års händelser.
Kul till exempel att kunna notera Frej Larsson och Maskinen som bästa liveband på den andra galan: P3 Guld, även om jag inser att det inte är många som över huvud taget reflekterar över var olika artister kommer ifrån. Utom möjligen de som just här stolt vill berätta att han kommer från Ronneby. Liksom vi gärna vill berätta att Sweden Rock faktiskt finns i Blekinge. Lite lokalpatriotism må vara tillåten.
Men det finns andra tecken på utblick från Stockholm. Annina Rabe, en annan krönikör i SvD skriver just precis det här: Det är lätt att glömma hur snävt perspektivet blir för den som sitter och följer kulturlivet i en storstad.
Hon skriver insiktsfullt att rikspressen bevakar i första hand evenemang i storstäderna. Nu hade hon hittat kulturen i Norrland via tidskriften Provins som ges ut av det Norrländska litteratursällskapet.
Då for mina tankar iväg: varför har vi inte ett Sydsvenskt Litteratursällskap som ger ut en sydländsk tidskrift och ordnar litteraturfestivaler som Provins?
