Det är väldigt tyst om Irak

#Försvarsminister Donald Rumsfeld, till nyss en daglig gäst på våra TV-skärmar, är nu så gott som osynlig. Den taktik för Irakkriget som han genomdrev byggde på amerikansk teknisk överlägsenhet. Det skulle inte behövas så mycket folk för uppgiften att befria, ansåg Rumsfeld. Av allt att döma hoppades han att slå ut hela den irakiska ledningen redan första kvällen, lagom till kvällsnyheterna.

Men av kortlekens 55 kort är essen alltjämt på fri fot. Och några massförstörelsevapen har inte hittats - de amerikanska vapenexperterna är på väg hem. Ingen har ännu viskat om var vapnen finns. Många undrar också i dag om vapnen verkligen finns. Hans Blix lär vänta med spänning men USA släpper inte in Unmovic.

Det visade sig att logistiken inte var beräknad för ett så snabbt fälttåg som det blev. När det så väl satte igång igen var fienden som bortblåst. De irakiska styrkorna hade klätt om till civila kläder och man kan misstänka att en del av dem övergick till plundringsbranschen. Ovärderliga konstskatter har förskingrats därför att alliansen inte avsatte folk att skydda dem. Det hela verkade dessutom vara organiserat i förväg, ungefär som Saddams flykt.

Borta är också huvuddelen av den komprometterande dokumentation som skulle avslöja vilken blodbadsregim som härskat i Irak. Om soldaterna stannat vid fronten hade det inte hunnits med.

Mycket troligt är att den irakiska försvarsmakten helt enkelt upplöstes av sig själv eftersom den saknade den nödvändiga moralen. Det var snarare det än den överlägsna tekniken som gjorde att kriget blev en kort kampanj. Annars hade inte försörjningslinjerna, de sårbara, lämnats i fred. Rumsfelds doktrin är alltså ännu oprövad. Klart är att den inte inbegrep skydd av de oersättliga historiska föremålen och bevismaterialet mot Saddam.

Nu tas de första trevande stegen mot någon sorts förvaltning av Irak, men det är långt innan den utlovade demokratin är installerad. Om det ens kommer att lyckas. I Irak som i Palestina är befolkningstillväxten stor och vad finns för arbete att erbjuda alla de unga som växer upp?

Utrikesminister Colin Powell har just varit i Syrien och i diplomatiska former hotat med ett ingripande om inte Syrien lämnar ut Saddamtrogna samt stänger Hizbollakontoren. Var kommer det här att sluta, frågar sig många. Slutar det den dag det är fred mellan Palestina och Israel eller när alla auktoritära regimer är borta i hela Mellanöstern? Det går dock trögt med vägkartan. Hur kommer den amerikanska opinion som stött det här kriget att reagera om USA går in i Iran? Hur kommer den unga generationen i den arabiska världen, så förödmjukad som den är redan nu, att förhålla sig? Hur isolerade var attackerna i Riyad och Marocko?

Det goda att få bort en tyrann kan följas av oöverskådliga elakartade konsekvenser. Hur man ska göra upp med regimens handgångna är bara ett av många svårlösta problem. USA har inte ens lyckats få i gång förvaltningen av landet och bringa ordning. Laglösheten fortsätter, shiiterna förbereder en egen regering i söder. Jay Garner skickas hem. Kaoset består.

Om FN fått spela en central roll i uppbyggnaden av det nya Irak hade det ökat tilltron bland irakierna att avsikten är en demokratisering och inte en amerikanisering. Men USA vill ha full kontroll över den kommande regeringen. Men kommer de att klara det? Behövs inte FN:s good will?

Nu har man dock plötsligt börjat intressera sig för FN igen och avsikten är bland annat att i efterhand legitimera krigsinsatsen samt tillförsäkra sig rätten att disponera inte bara tillgångarna i olja-för-mat-programmet som styrs av FN, utan också kommande oljeintäkter och använda dem till återuppbyggnaden. Det framgår av ett resolutionsförslag som USA förelagt säkerhetsrådet. Enligt förslaget skulle USA ensamt styra Irak i ett års tid med säkerhetsrådets godkännande. FN tilldelas en blygsam roll som samordnare, några vapeninspektörer kommer som sagt inte att släppas fram.

Att USA alls tar upp saken i FN beror uteslutande på att en ockupationsmakt enligt internationell rätt inte får lägga beslag på det ockuperade landets tillgångar. Men det kan alltså bli nya transatlantiska konfrontationer om USA och Storbritannien utesluter FN. Det underminerar även förtroendet för demokratiseringsprocessen, i synnerhet som det till stor del är amerikanska företag som kommer att svara för återuppbyggnaden - som betalas med Iraks oljepengar.