Den enda vägen?

Den kalabalik som nu utspelar sig inom det moderata samlingspartiet är begriplig och inte mycket annorlunda än det vi sett i folkpartiet och centern. I dag ifrågasätts Bo Lundgren, bland andra av sin partikamrater i Blekinge, och det upprättas för-och-emot-listor i aftontidningarna. Robinsonkulturen har spritt sig till politiken.

Symptomen på upplösning är fler än så. En rad centralt placerade personer, av vilka Chris Heister, som nämnts i efterträdaredebatten, räddar sig över till landstinget. Andra har hoppat ut i tomma intet, efterlämnande bittra ord om syndabockeriet. Ungdomsförbundet vill dock skona partiledaren men kasta ut partiprogrammet till förmån för det som de ansåg vara Den enda vägen.

I går kastade sig den förre partiledaren, Carl Bildt, in i inbördeskriget som han finner futtigt, och begick en smula självkritik. Dagens problem började kanske med framgångarna som fick moderaterna att tro att deras parti var förutbestämt att växa till himlen, menar han. Utrensningar är inte lösningen, är hans slutsats och budskap till valberedningen som sammanträdde i går.

Jämsides med persondiskussionerna pågår också en debatt om politiken, om klyftan mellan de gammalkonservativa och de liberala krafterna. Det har varit för mycket snack om skatter, har det ju hetat. Gunilla Carlsson, EU-parlamentarikern som kommit hem, eventuellt för att delta i partiledarkonkurrensen, anser omvänt att det talats för litet om skatt. Hon får väl klassas som nyliberal i den meningen. Skattefrågan och frihetsfrågan är intimt förbundna, anser hon. I valet mellan att gå de andra borgerliga partierna till mötes och att värna om partiets identitet så bör man värna om identiteten. Carlsson tycker att man rensar ut för mycket av den erfarenhet som går när bunkergänget drar sig tillbaka. Det är också Bildts åsikt.

Blir Carlsson ny partiledare så lär vi få se en mindre radikal personförändring men en radikalare profilering av den skattepolitik som blev partiets Waterloo.

Nu hör hon knappast till de mest eftersökta i den rollen. Fredrik Reinfeldt som förde partiets talan i budgetdebatten står före i kön. Det vore säkert ett framtidsinriktat val. Men frågan är ändå om det inte vore att begära för mycket av honom att han ska kunna finna moderaternas nya väg, samla ihop krafterna och samtidigt axla rollen som partiledare i detta kaotiska skede.

Bo Lundgren är snart den ende med lite längre historia i partitoppen. Även om Lundgren inte är landets mest karismatiske politiker så har han den erfarenhet som hans parti nu i snabb takt befriar sig ifrån. Och få finns som kan ta över även om ingen kan bestrida behovet av förnyelse. Glöm inte heller den metamorfos som Lars Leijonborg genomgått, inte på grund av förvandling av hans person utan på grund av att han fann politiska frågor som engagerar.