Dags att tacka för mig

Inte var det politiska intresset särskilt utvecklat inte som just intresse för politik, eftersom politik ju är samhället, historien, samtiden och verkligheten och framför allt: framtiden.

Men någonstans fanns det. Min studentuppsats hade nämligen rubriken Några synpunkter på statsbudgeten och det aktuella statsfinansiella läget. Det är väl kanske inte det som en 17-åring vanligtvis intresserar sig för, men jag hade suttit klistrad framför teven och finansminister Gunnar Sträng (S), fascinerad av hans utläggningar, likt en magister i katedern.

Det var en helt annan tid. Då fanns bara optimism. Vår generation kunde välja jobb och det var bara tillfälligheter som gjorde att jag hamnade på BLT. Sedan dess har jag funnits här på lite olika jobb, och i hjärtat har jag varit tidningen trogen trots ett årslångt avhopp till Östersjöinstitutet kring millennieskiftet.

Sverige var ett land styrt sedan decennier av Socialdemokraterna, inte bara i formell mening utan ända in i våra privatliv, oftast utan att man lade märke till det. Allt fungerade så, inte för att det var Socialdemokrater som formade politiken utan för att det ”bara var så”. Som en familjefar intervjuad i teve uttryckte saken inför ett val:

– En ska la va Socialdemokrat...

Sverige definierades som folkhemmet, och så fortsatte det, trots enstaka försök från den borgerliga sidan att ta rodret. Det höll inte. Kursen var ju lagd och borgarna kunde per definition inte komma överens, ”var inte regeringsdugliga”. Så hette det då och visst hade borgarna problem.

Själv bildade jag och min man familj, barnen växte upp, vardagen krävde min uppmärksamhet. När man sitter så här och tänker tillbaka, minns jag vissa händelser, stora och små, men det mesta har försvunnit in i arkivet, det påtagliga såväl som det digitala.

Den kvällen Olof Palme mördades blev uppvaknandet chockartat och jag störtade till jobbet, arbetade som i trans. Tack för det telefonsamtalet, Göran Sundén, kollega i Ronneby som skulle visa tidningen för en bekant just den natten. Grafikern, ”Putte” Ramsby som jag ringde in, trodde mig knappt och inte heller taxichauffören som körde honom. Men vi fick med det i tidningen. Ett scoop förvisso, men också en chock!

Tjernobyl kom några veckor senare. Oron spred sig när man noterade radioaktivitet kring Forsmark. Krisgruppen samlades på länsstyrelsen i Uppsala och plockade fram pärmarna för åtgärder vid utsläpp. Så småningom blev det klart att eländet kom utifrån. Då ställdes pärmarna tillbaka på hyllorna och krisgruppen gick hem, men fick naturligtvis återvända. Sedan höll vi på i månader och diskuterade regnvatten, svamp, persilja, älgkött och om barnen kunde leka i sandlådan.

Miljöpartiet åkte in i riksdagen med debatten om säldöden 1988, åkte ut igen 1991 för att återkomma i valet 1994, ständigt förkunnade sin linje som den tredje vägen.

Kristdemokraterna, från början Kristen Demokratisk Samling, KDS, kämpade länge för att ta sig in i riksdagen. 1991 gick det äntligen. Min första ledare handlade om Kristdemokraterna och deras ledare Alf Svensson, som jag kallade Pastor Svensson. Jag vill minnas att min tes var att partiet utgör ett hot mot Folkpartiets frikyrkliga del...

Inte kunde jag tro att jag en gång skulle få glädjen att bli tidningens politiska chefredaktör! På ledarredaktionen satt ju på 60-talet den högt ärande och djupt respekterade Olaus Nyberg, som varvade riksdagsarbetet för Folkpartiet med ledarskrivande i BLT.

Ledarsidan har sedan dess stigit ner från parnassen och landat i våra läsares nära verklighet. Lokaltidningen har som sin främsta uppgift att skärskåda det som händer i länet och dess närhet, samtidigt som det krävs utblick över omlandet, Sverige, länderna kring Östersjön, Europa och resten.

Det har jag försökt leva upp till i min tidigare chef och förebild Lennart Hjelmstedts efterföljd. Inte heller ska vi glömma Hans Bloom.

Det politiska livet rullar vidare. Konjunkturer och partiledare kommer och går, men det som sker stort sker långsamt. Redan när jag började skriva ledare, hösten 1992, talades om en ny storregion tillsammans med Skåne. Den debatten fortsätter idag. Sådana genomgripande förändringar har långa ledtider. Se bara på debatten kring Blekingesjukhuset.

Fisket, försvaret, östersjösamarbetet, kvinnofrågorna, partipolitisken, regeringsdugligheten, landsbygdsfrågorna, utvecklingen inom EU och allt det andra tar nu min kära kollega Sylvia Asklöf Fortell och hennes nya parhäst Erik Hultgren hand om.

Jag är full av förtröstan inför framtiden på BLT:s ledarredaktion. Ni behöver inte vara oroliga. de fortsätter skriva efter vår inriktning: oberoende liberal, men starkt beroende av er, kära läsare. Utan er är vi ingenting.

Så tack för mig. Vi ses kanske någon gång. Som man säger nu för tiden: Ha det!