Beroendeframkallande politik

Minst 60 procent av väljarna är för sin försörjning beroende av det statliga bidragssystemet eller av arbete i den offentliga sektorn. Vad har dessa väljare för skäl att välja bort en sådan ordning?

Inte många. I söndags tog ekonomiprofessorn Assar Lindbeck upp den här frågan i DN.

I den pågående debatten om ohälsan har bland annat Alf Svensson (kd) dristat sig att antyda att vi som medborgare kanske beviljar oss mer betald sjukledighet än vad som motiveras av vår sjukdom. Omedelbart har systemförsvararna pekat på utslitna undersköterskor och det finns säkerligen åtskilliga sådana. Men det faller på sin egen orimlighet att arbetsbelastningen skulle ha ökat så katastrofalt som den gjort om det uteslutande berott på stress.

Utan att förringa undersköterskornas hårda arbetsvillkor, så kan man som Assar Lindbeck gör, ändå se att ju generösare ersättningsvillkoren blir, desto mer utnyttjas de. Skillnaden mellan att arbeta och att uppbära bidrag är så liten att det är frestande att avstå från arbete om man kan slippa. Lindbeck kallar det "moral hazard", i brist på bättre ord. Det kan beskrivas, inte som öppet fusk utan som en utvidgning av vad som är moraliskt godtagbart. Man gör sig inte samma samvete som förr.

Ju mer vi vidgar begreppet "sjuk", ju större blir belastningen på dem som trots allt jobbar kvar och på vars axlar vi lägger ansvaret för att samhället fungerar.

De får inte bara betala andras sjukskrivning, de utsätts dessutom för en allt hårdare press tills de själva blir sjuka.

Effekterna på samhällsekonomin kan bli förödande om det inte går att uppbåda en politisk majoritet för att anpassa välfärdsförmånerna till en nivå som gör det mer lockande att arbeta än att få bidrag. Skattekilar och bidragsfällor liksom den unikt höga skattebelastningen i vårt land, som gett oss förstaplatsen i världens skatteliga, motverkar en förändring.

När det börjar talas om omprövning av förtidspensioner efter tre år har det mycket riktigt utlöst häftiga reaktioner, precis som ifråga om sjukförsäkringen.

När partierna fortsätter att fördela pengar som inte finns, med hopp om fler röster, så fungerar det. Någon hundring till i barnbidrag - och man klarar 40 procent av rösterna! Lite maxtaxa som gynnar rätt grupper, så klarar man en valseger.

Efter oss syndafloden, resonerar man. Att dra tillbaka löften som fp gjorde, tyder på en annan hederlighet, men det var troligen inte den som gav fp framgångar.

När ATP höll på att bryta samman var det ett första tecken på att det inte går att i all oändlighet fördela. Det krävdes ett nytt, tillväxtrelaterat system. Annars bryter välfärden ihop.

Moderatledaren Bo Lundgren säger att man måste våga säga att samhället inte finns för att man ska leva på andras bekostnad.

Men - för att citera Anders Isaksson som behandlat det svenska kravmaskineriet för åtta år sedan redan - utbudet av förmåner skapar sin egen efterfrågan.

Ytterst handlar det om att vi inte har politiker som är beredda att ta ansvar. Men lika mycket om att vi som medborgare använder välfärdsförmåner som försäkringspengar, inte som en kaffekassa ur vilken vem som helst tar det han/ hon anser sig behöva.