Bara en oskyldig fest
Politiker och journalister roade sig tillsammans på journalisten Niklas Svenssons 40-årsfest. Ett oskyldigt nöje kanske många tänker och glömmer saken. Andra reflekterar kring det lämpliga eller olämpliga i detta intima frotterande mellan bevakare och bevakade.
Det enklaste vore kanske att inte spilla krut på frågan, till synes en petitess i mediebruset. Men är det verkligen så oskyldigt? Journalistikens uppgift är att bevaka och granska vad politikerna tar sig före, vilka bevekelsegrunder de har för sina ställningstaganden och hur konsekventa de är sin maktutövning. Det är nämligen maktens utövare och dess granskare det handlar om.
Niklas Svensson må bjuda vem han vill till sin fest, det är upp till honom. Men varför tackar så många ja till att delta? Enligt medier var det två- till trehundra personer närvarande. De borde ha funderat på vilka signaler partajet på Münchenbryggeriet i Stockholm sänder. Det är en sorts Almedalssjuka som griper omkring sig.
Gästerna åt och drack och dansade iförda masker föreställande en leende Niklas Svensson. Så förstärktes varumärket Niklas Svensson med politikernas välvilliga bistånd.
På festen dansade denne välkände journalist, han var säkert inte den ende från "tredje statsmakten", med några av de mäktiga politiker han ska granska. De hade säkert också trevligt, men det är inte festens kvaliteter för deltagarna som det här handlar om.
Journalister som får frågan om det lämpliga i ett allt för nära umgänge med maktens utövare brukar ofta svara att det ger bakgrundsinformation och att man får fler nyheter på det sättet.
Så försvarade sig även Niklas Svensson när andra journalister tog sig an hans 40-årsfirande.
Men det är varken politikerna eller journalisterna på festen som kan bedöma hur omgivningen ser på dem. Det är upp till betraktaren att dra sina egna slutsatser.
Liksom politikerna behöver sin trovärdighet, bör journalisten vara fristående, obunden och någon vars rapporter läsaren, tittaren och lyssnaren ska kunna lita på. Om journalistiken och politiken vävs ihop på ett personligt plan hur ska då allmänheten veta att det inte finns otillbörliga bindningar som styr budskapet?
Nu sitter kanske någon och hummar om ”avundsjuka”, "bonnjournalistik” eller ”struntsaker", men det är det inte. Det är ytterst en demokratisk fråga.
Journalistiken har en avgörande roll att spela i demokratins tjänst och det är viktigt att de olika aktörernas roller inte flyter ihop. Man får bli inte alltför nära vän med den som man bevakar. Det handlar inte om en personlig avoghet mot politikern i fråga, utan om ett sätt att betrakta sin yrkesroll.
Det är omgivningen som bedömer trovärdigheten, varken journalisten själv eller den politiker han eller hon ska bevaka.
Inga-Lena Fischer
Sylvia Asklöf Fortell
