Balansgång i riksdagen
På åhörarläktaren satt en lång rad representanter för andra länder när den årliga debatten om den svenska utrikespolitiken genomfördes under gårdagen efter presentationen av utrikesdeklarationen; jorden runt på 30 minuter.
Utrikesminister Carl Bildt lade stor tonvikt på det nordiska samarbetet och talade flera gånger om EU och tryckte på vikten av ett enat, starkt och öppet Europa.
Av tradition brukar våra politiska partier ge en bild av en någorlunda gemensam uppfattning om våra utrikespolitiska överväganden. Det är viktigt att utåt förmedla ett intryck av konsensus och samma vägval. Samtidigt känner väl oppositionen ett behov av att lyfta frågor där uppfattningar går isär för att det över huvud taget ska bli någon debatt värd namnet.
Utrikesdebatten har en speciell karaktär eftersom partiernas talespersoner inte tar repliker på varandra utan håller det ena minianförandet efter det andra. Det kunde vara livligare om replikskiften vore möjliga. Den senare delen av debatten var betydligt spänstigare där de olika talarna kunde debattera i ordets verkliga mening om än i kortare inlägg.
Urban Ahlin (S) inledde traditionsensligt med att intyga att han och hans parti instämde i stora delar av Carl Bildts tal, men sedan kom kritiken. Svenskar deltar i alltför liten utsträckning i FN-ledda insatser runt om i världen. Som en följd av vårt svala engagemang i FN så förlorade vi omröstningen om en plats i FN:s råd för mänskliga rättigheter.
Mot det kan man invända som Carl Bildt att bland de 193 medlemsstaterna så röstade inte diktaturerna på Sverige. Det må bara ett försök att framställa oss som frihetens förkämpar så till den grad att diktaturer ”straffade oss".
Sanningen är nog en annan, ett utslag av samma tendens som vi sett i handels- och klimatförhandlingar. Många andra stater tar mycket mer aktiv del i världspolitiken, Brasilien, Indien, Kina och andra stater i Sydamerika och Afrika. Det är många fler aktörer som kanske tycker att Europa hittills har tagit för stor plats.
På presskonferensen efteråt ifrågasatte Carl Bildt om en satsning på att få in Sverige i säkerhetsrådet verkligen skulle vara värt pengarna? Kan man inte använda dessa bättre var undermeningen. Om Island misslyckats att komma in och Finland likaså, vilken chans har då Sverige? Ytterst handlar om vilken tyngd vi tillmäter säkerhetsrådet. Se bara på Syrienkonflikten där Kina och Ryssland lagt in sina veton.
Att Bildt fokuserar på Norden och Europasamarbetet är ju en riktig prioritering med tanke på hur det ser ut i Europa just nu med sviktande solidaritet och ökad nationalism i flera länder. Ett fördjupat samarbete i Norden är ju helt naturligt. Det ger oss en starkare röst i världen med våra likartade värderingar.
Sverigedemokraterna driver dessutom på hårt för att vi ska folkomrösta om EU-medlemskapet. Det kan ju bara vara med syftet att vi ska lämna unionen. Samtidigt säger man sig vara positiva till den inre marknaden, hur det nu går ihop?
