Bakom joysticken

Sedan Obama röstades in i Vita Huset har USA:s användning av drönare, förarlösa flygplan, ökat dramatiskt. Från 167 plan till över 7 000. På kort tid har de blivit en hörnsten i kampen för att identifiera och döda misstänkta terrorister - vilket väckt mycket kritik.

Att soldater i rika länder från bekväma kontor kan utkämpa dödliga strider på andra sidan jorden ter sig med rätta stötande. Speciellt som USA självmant tagit sig rätten att döda människor i andra länder som de misstänker vara terrorister. Hur den identifieringen sker är höljt i dunkel.

De som förespråkar drönare framhåller att tekniken också kan användas till mycket gott, som insatser vid kärnkraftsolyckor eller naturkatastrofer där det är alltför farligt att skicka in mänsklig personal. Det är ett viktigt argument. Dessutom orsakar drönarattackerna färre civila offer än andra metoder.

Samtidigt finns det stora risker. Möjligheten att göra snabba operationer i andra länder - utan att riskera egna soldater - kan sänka tröskeln för när dödliga attacker används. Under Obamas presidentskap har USA också utfört riktade avrättningar i en betydligt större skala än tidigare.

Och även om antalet civila dödsoffer är lägre än med andra metoder, är de fortfarande alltför många - närmare en femtedel av alla dödade i drönarattackerna. Sammantaget gör det tekniken tvivelaktig.

Närmare 90 stater har, eller planerar att skaffa sig drönare. I många av dessa länder rasar debatten om drönarnas etiska och moraliska följder.

Kalla fakta kunde tidigare i veckan avslöja att Sverige redan 2003 inledde ett samarbete med Frankrike för att forska i tekniken. Det har hittills kostat skattebetalarna över 750 miljoner kronor och resulterat i en färdig prototyp.

Trots det är försvarsministern tydlig med att Sverige inte ska bygga några drönare. Det väcker många frågor. Om Sverige inte ska ha drönare, varför lägger vi miljonbelopp på att utveckla dem?

Hur Sverige ska ställa sig till tekniken förtjänar en ordentlig debatt.