Är Blekinge ett särskilt manligt län?

Blekinge: Fem kommuner, ett landsting, ett län och ett tusental företag och överallt bara män.

Ofta stöter man på den bilden av länet och jag ska gärna erkänna att ibland är jag en av alla dem som förmedlar en sådan bild. Det är när jag bara träffar män var jag än kommer. Då ser man de manliga strukturerna. De finns, visst, men är de typiska för Blekinge?

Det var en fråga som - naturligtvis- kom upp på bordet när Region Blekinge härförleden samlade ett antal kvinnliga chefer för att diskutera Blekinges möjligheter, svagheter och styrkor. Visst, det finns gott om manliga politiker. Fyra av fem kommuner leds av män: Jens Åberg i Sölvesborg, Jan-Anders Palmqvist i Ronneby, Torsten Magnusson i Karlshamn och Mats Johansson i Karlskrona. Så återstår då det klart lysande undantaget, Margareta Olsson i Olofström. Hon ogillar att jag talar om henne som ensam kvinna, men Gertie Olsson får faktiskt ursäkta, säger man Karlskrona så tänker alla på Mats Johansson. Det är nu upp till Gertie och det nyvalda kommunalrådet Christina Mattisson att rucka på de manliga strukturerna.

Annars finns det ju kvinnor på ledande poster i kommunerna, såväl kommundirektörer som kanslichefer och chefer i kommunala bolag. Vi har två generaldirektörer, Inez Uusmann på Boverket och Marie Hafström på Kustbevakningen, vi har kvinnlig länspolischef, Madeleine Jufors, Ingegerd Wärnersson är landshövding och Catharina Blom är kanslichef på Region Blekinge, Yvonne Sandberg-Fries är chef för Östersjöinstitutet och Marie Sällström är landstingsråd. På företagssidan har vi ett ganska stort antal kvinnliga chefer som kan representeras av företagarna i Karlskrona vars vd heter Eva-Marie Andersson och Svenskt Näringslivs regionchef Carina Centrén. BLT redovisade härförleden de företag i länet som har en kvinnlig vd, totalt ett 50-tal. Visst, det kanske inte är så många, men det kanske ändå är en myt att Blekinge skulle vara speciellt manligt.

Alla behövs, den mest intelligenta lösningen på de allra flesta problem är tvåkönad, av det enkla skälet att om inte alla aspekter vägs in från början, så kommer det surt efter, var så säker.

Dessutom är vi alla olika. Det finns gott om kvinnor som forsar fram i bil på E 22 och många män som hellre väljer Kustpilen. Det är många män som åker buss, drar barnvagn och handlar blöjor och många kvinnor som kör bilen till verkstad och handlar på systemet. Fast sparka på bildäcken har jag hittills inte sett någon kvinna göra.

Medföljandeproblemet har hittills betraktats som kvinnligt. En man får jobb i Blekinge och har oftast en kvinna med sig, som också ska ha jobb. Så är det naturligtvis inte heller. Även kvinnor får jobb i Blekinge och har ofta en man som också behöver jobb. Det visar sig att det finns något enstaka försök till samarbete över kommungränser för sådan "tandemrekrytering", men inte är det regel. Tänk om vi har förlorat många goda krafter, som tvingats tacka nej till ett jobb för att medföljande inte kunnat hitta något arbete - i samma kommun! Kanske hade det funnits i någon annan av blekingekommunerna eller rent av i Emmaboda, Torsås, Älmhult, Bromölla eller Kristianstad?

Så frågan som vi bör ställa oss i fortsättningen, när det där om manliga strukturer dyker upp, är huruvida det verkligen är den dominerande ordningen och om det dessutom är typiskt för Blekinge.

Visst, att hålla med föregående talare, titta i taket när kvinnor har ordet eller börja plocka med papper och kolla mobiltelefonen är typiskt manligt beteende, men är det typiskt bara för blekingska män?