Apati i Ronneby

I en lika skarp som oväntad debattartikel i gårdagens BLT gick förra kommunalrådet i Ronneby, Roland Andersson, till rätta med sin efterträdare och partikamrat JanAnders Palmqvist, nio år efter det att han lämnat sitt jobb, utmotad efter en affär med skatteplanering. Man förstår att det har funnits många bromsar innan Andersson skulle vilja ge sig in i debatten. Trots allt är de båda socialdemokrater och sådana brukar hålla varandra om ryggen. Men så brast det bara. Andersson anser att Palmqvist förskingrat det politiska arvet.

Vi skulle kunna tänka oss att det som fått det att brista för Roland Andersson är, förutom de tusen färre Ronnebyborna, JanAnders Palmqvists motsträvighet i frågan om finansieringen av E 22, där Ronnebys ks-ordförande inte velat solidarisera sig med de övriga Blekingekommunerna inom Region Blekinge utan hållit fast vid principen att staten ska svara för väghållningen. Det må vara aldrig så rätt resonerat, men om nu den principen befinner sig i upplösning så må man väl visa en smula solidaritet. Förutsatt att man har ambitioner för länet och inte bara för den egna kommunen.

Roland Andersson pekar på hur arbetsmöjligheterna blivit allt färre och hur hans skapelse Soft Center urholkats av företag som flyttar därifrån samtidigt som studenterna väljer andra orter när de ska söka jobb. Ronneby har förlorat 1 000 invånare och allt beror inte på Althin Medical och den speciella situationen bakom den nedläggningen. Näringslivsklimatet är helt enkelt för dåligt. Också den offentliga miljön med dess mötesplatser i form av små krogar har utarmats, menar Andersson. Färre företag, färre skattebetalare, färre studenter. I det läget duger det inte att skylla på att högskolan drabbats av lågkonjunkturen. Nedgången kan ses över hela bredden. Nedåtspiralen fortsätter. Bara köpcentret Karlsson i Hoby finns som motvikt.

Ronneby regeras av vänstern, sossarna och vänsterpartiet. Arbetarkommunen är dess "think tank". Den förmår inte ta många friska initiativ. Vad man vill göra den dag F 17 hamnar i riskzonen, vilket kan bli fortare än man anar när försvarsberedningen sagt sitt om ett år, ja, det vågar man bara inte tänka på.

Oppositionen gör vad den kan, men framstår som alltför kraftlös, ibland upptagen med interna strider. Efter decennier av socialdemokratiskt maktinnehav kan det inte heller kännas speciellt inspirerande att bara kritisera men aldrig få en chans att lägga om politiken. Det vilar ett drag av apati över Ronnebys politiska liv.