Åh, denna eviga övervakning!

Ordet kamera har för mig alltid haft en positiv betydelse. Det mekaniska, numera elektroniska ögat, som sparar de ögonblick man vill ha kvar, inte bara i minnet, utan också tillgängligt för andras ögon.

Nu har ordet positiva signaler fördunklats. Man får obehagskänslor: övervakning och kontroll, men också en blind meningslöshet.

Övervakningskameror finns snart sagt överallt, särskilt i butikerna. Skolor har kameror, men och här kommer det löjliga: man får inte zooma in, så man kan se vem personen är, som eventuellt är på skolan i olovliga ärenden. Det är kränkande för integriteten.

Karlskrona kommun har problem med sin turistkameror, som i all välmening vill visa vyer över vår vackra stad. Det får inte kommunen göra. Det kränker människors integritet. Detta trots att man knappt kan se dem.

Så har vi mitt hatobjekt nummer ett, fartkameran, som nu också fått en lillebror, trängselkameran. Det ska sitta kameror vid alla infarter till Stockholms innerstad, vid gränsen för trängselskatteområdet.

Man har liknande system i Oslo. Där råkade en kvinna illa ut. Hennes före detta man lyckades hitta henne igen, på grund av kamerorna.

Det kommer man att kunna göra också i Stockholm.

Fartkamerorna längs våra vägar, som nu ska utökas med 700 stycken, elektroniska sådana, tar bilder av alla som kör för fort. Bilderna samlas till en central i Kiruna, där bilderna hanteras och böteslappen skickas ut till syndaren.

När folk kör för fort, ser kameran numret på skylten eller också kan man (i Kiruna) identifiera föraren. När min handväska blev stulen i Stockholm, såg man på övervakningskameran att en man tog den, men man kunde inte zooma in tillräckligt, för att identifiera honom. Hans integritet hade antagligen kränkts.

Varför är tjuvens identitet kränkt, eller den som sparkar sönder rutorna på skolan, men inte min, när jag råkar köra för fort? Var finns logiken?

För att inte tala om vad alla dessa bilder från alla dessa kameror kan användas till. Visst ska vi vara glada att Anna Lindhs mördare fastnade på bild i en övervakningskamera, men hade han inte möjligen kunnat gripas ändå?

Det går alldeles utmärkt att kartlägga våra liv i detalj med hjälp av alla dessa kameror, men också andra elektroniska spår vi lämnar efter oss. Allt sammantaget kan man lugnt påstå att vår integritet är hotad.

Nu har vi fått ännu mer att fundera på. Utredningen "Ägaransvar vid trafikbrott" har lämnat sitt betänkande. Tanken var att utredningen skulle ge grönt ljus för att införa ett ägaransvar, och därmed få en effektivare hastighetsövervakning. Gudskelov blev det inte så. Rättssäkerheten anses då vara hotad.

Du kanske har lånat ut din bil till din son, men du är inte tvungen att vittnas mot en anhörig. Det är en hörnpelare i svensk rättstradition. Det kanske var du själv som körde, men man har inte kunnat identifiera dig som person, däremot din bil.

Om du då inte är beredd att berätta vem som kört bilen, kan du straffas för det. Då måste du ange dig själv, för det var ju du som körde. Att under utpressning vittna mot sig själv, strider både mot svensk lag, och mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Så det går inte. Där föll den utredningen.

Kameror är en styggelse. Alla hotar vår integritet. Å andra sidan är den inte mycket värd i många andra sammanhang, när myndigheterna pekar på oss med sitt långa finger.

1984 passerades för 21 år sedan. Det märks.