Vackert, hemskt, sorgligt och roligt i poetisk skräckdebut
De levande och alla de döda
Författare: Otto Donner
Förlag: Schildts & Söderströms
Döden är ett av litteraturens första och oftast förekommande ämnen. Naturligtvis därför att livets ändlighet är ett av människans största bryderier. Vad händer när vi dör? Det är en central fråga även i Otto Donners mycket egensinniga debutbok ”De levande och alla de döda”. Med den skriver han in sig i en lång litterär dödstradition. Och han gör det på ett övertygande vis. Äntligen, tänker jag flera gånger under läsningen, en författare och ett bokförlag som vågar ta liv och död på allvar.
”Det som skildras är vackert och hemskt, sorgligt och roligt, skrämmande och trösterikt på en och samma gång.”
Boken är inte helt enkel att kategorisera. Korta poetiska noveller, eller prosastycken, bildar tillsammans med några diktliknande texter och enskilda aforistiska uttryck en helhet som gestaltar hur livet och döden ständigt pågår sida vid sida. Läsaren får bland annat se mystiska spöken framträda mitt i det pågående livet. Vi får dessutom uppleva Kafkalik byråkratisk väntan i dödens väntrum. Allt uppfattat genom en poetisk blick.
Det som skildras är vackert och hemskt, sorgligt och roligt, skrämmande och trösterikt på en och samma gång. Precis som livet alltså. Boken är tunn, strax över hundra sidor, men är samtidigt förvånansvärt innehållsrik. Och jag kan inte annat än förundras över med vilken lätt hand Otto Donnor får mig att tro, eller i alla fall får mig att vilja tro, på spöken och livet efter döden.
