Urstark bladvändare om mamma och klassamhället

Jag hade hört hans sommarprogram i P1, när han riktar sig till sin mamma och genomgående talar i ”du-form”. Det är ett svårt stilistiskt grepp att förlika sig med, tycker jag. Dessutom var jag rätt orolig för att boken skulle slå över i det sentimentala.

Allt jag befarade var fel; man vänjer sig vid den där du-formen rätt snart och det sentimentala tar aldrig över.

Tvärtom.

”Fjärilsvägen” är en urstark, avslöjande bladvändare om klassamhället, en smocka som utdelas så artigt och välformulerat att man nästan inte märker att författaren slåss. Eller att det är en vänsterkrok.

Trots att man vet hur det slutar – pojken Patrik växer upp och får en upphöjd position i Kultursverige, medan mamma Birgitta dör i misär som fattigpensionär – är boken oavbrutet spännande. Hur ska det gå där i den nybyggda villan på Fjärilsvägen i Sölvesborg? Från början går det ganska bra. Nils-Gunnar och Birgitta träffas på dans i Åhusparken utanför Kristianstad och bildar familj genom att adoptera två barn. Men lyckan är kortvarig.

Trots det där du-tilltalet till mamman är Patrik Lundbergs bok tre saker och bara en av dem är ett mammaporträtt. ”Fjärilsvägen” är också en skildring av honom själv och hans kamp för att komma framåt som journalist. Men mest av allt är den en berättelse om det svenska klassamhället, där kvinnorna ofta tar den hårdaste smällen.

Flera uppväxtskildringar om klass, arbetslöshet och alkoholism har nått ut brett i Sverige på 2000-talet, främst Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” och Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”. Patrik Lundberg skriver i samma tradition men från ett intressant mellanläge, han har en – med svenska mått – fattig uppväxt men utan misär. Hans mamma blir inte arbetslös men när barnens pappa träffar en annan och flyttar blir mamman både ekonomiskt utsatt och får slita hårt.

Texten är överraskande rolig ibland, som när Birgitta ska lura sin make att hon träffat en ny, men framförallt lämnar den sorg efter sig. Över orättvisor, ojämställdhet och – mer i periferin – smygrasism. Inga politiker hjälper, inte heller de socialdemokrater som Birgitta Lundberg alltid röstade på.

Sakta men säkert har journalisten Patrik Lundberg vuxit till en viktig svensk opinionsbildare. Han har den där Jonas Gardell-kvaliteten, som gör att han kan fånga många människors öron, tränga igenom bruset och nå ut riktigt brett.

Kanske är det lite tack vare läraren på journalistutbildningen på Skurups folkhögskola, som sa att studenterna skulle skriva så att deras mammor förstod vad de ville säga. Jag tänker när jag läser det att det låter som en typisk folkhögskolegrej att säga, att folk kunde komma från alla sorters bakgrund på folkhögskolorna. I lärarens ord om att man skulle skriva enkelt ligger ju antagandet att mammorna förstod mindre än de journaliststudenterna. På min journalistutbildning på universitetet var många av mina klasskamraters mammor lektorer, höga chefer eller firade journalister. Det var nog bara min som var städerska. Vi som själva har gjort en klassresa läser nog Patrik Lundberg med extra igenkänning och tacksamhet.

Medellivslängden har ökat i Sverige sedan 1800-talet men för lågutbildade kvinnor har den vänt neråt igen, enligt statistiken. Lågutbildade kvinnor får i genomsnitt fem års kortare livstid än högutbildade. Patrik Lundbergs mamma Birgitta blev 67.

Om Patrik Lundberg själv vore politiker, med sin formuleringsförmåga och sitt driv? Det är kanske ingen orimlig tanke att han skulle kunna komma långt, åtminstone i ett Sverige som ser att det finns behov av förändring.