Blekinge Läns Tidning logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. Sport
  4. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons

Två skärvor i metoo-revolutionen

Metoo har skapat en revolution, och nu är böckerna om fenomenet här. Rebecka Åhlund läser två spretiga antologier, som trots allt kan ses som viktiga inlagor i debatten.
Publicerad 12 januari 2018
Detta är en recension i Blekinge Läns Tidning. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Alexandra Pascalidou, författare och frilansjournalist, redaktör för en bok om #metoo-rörelsen
Alexandra Pascalidou, författare och frilansjournalist, redaktör för en bok om #metoo-rörelsenFoto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

Me too – så går vi vidare: Röster, redskap och råd

Redaktör: Alexandra Pascalidou

Lava förlag

Me too – 100 berättelser & 10 frågor som behöver besvaras

Redaktörer: Amanda Lundeteg och Colette van Luik

Förlag: Max Ström

Om man (ja, det är alltid en man) tycker att det börjar kännas lite tjötigt med Me too-berättelser om övergrepp, tafsande och översitteri, så ska man bara veta hur jävla tjötigt det varit för kvinnor att utsättas för all den här skiten under överskådlig historisk tid. Vi har öppnat Pandoras ask nu. Det kommer att vara såhär ett tag. Sitt ner i båten! För så fort vi slutar försöka verka blasé och säga saker i linje med ”jag tror den här HASHTAGEN blåser över snart”, så kan vi äntligen förstå att inget någonsin kommer att bli sig likt.

Ja, det finns många hashtag-aktivister, ja, en del hashtags blev aldrig någon revolution. Me too går långt utanför detta. Världen över har kvinnor satt ord på ett patriarkalt förtryck, som tagit sig olika former men är bevis för samma mekanism. Nej, inte alla män, och ja, det är gradskillnad på fylletafsande på krogen och gruppvåldtäkter. Men det råder inte någon artskillnad.

Annons

Så alla som flaggar för ”efter #metoo” kan plocka ner sina vimplar. Förändringen, revolutionen om man så vill, har redan skett. I alla år har det talats om att det grundläggande för jämlikhet mellan könen är en attitydfråga – om detta skrev jag redan i en gymnasieuppsats löst baserad på Agneta Starks modesta kravbok ”Halva makten hela lönen”. Vi kan lagstifta för allt vad tygen håller men även lagen praktiseras av vanliga människor – med fel och brister. Därför är attitydförändringen, och de förändringar som följer på den, det viktigaste fundamentet för en ny världsordning. Och: attityderna HAR förändrats. Se dig omkring. Alla revolutioner ser inte ut som en militärkupp med idoliserade män i spetsen. En del revolutioner sker tydligen genom att kvinnor ur alla läger tar bladet från munnen samtidigt, känner igen sig i varandras erfarenheter, finner styrka i gemenskapen och vänder hopplöshet till styrka och hopp.

Sådant går inte att avfärda bara för att upphovet var en HASHTAG. Eller för att kvinnor delat sina historier på INTERNET.

Eller för att de två böcker, fler är med all säkerhet på gång, som nu ges ut som en skärva av Me too för den som vill läsa på papper istället, är lite spretiga. Den här sortens revolution berör så många olika lager av verkligheten att det måste spreta. Båda antologierna innehåller en mängd vittnesmål från kvinnor, samt fakta, förslag på goda råd, adresser och telefonnummer till hjälpen. Böckerna hakar i varandra; vissa skribenter förekommer i båda. Men det är okej. Jag tänker att en bok är något praktiskt att samlas kring, något att ha en bokcirkel kring, något att utgå från eller något att sticka i handen på till exempel chefer som vägrar förstå vad det handlar om.

Trots att det gått för bokvärlden otroligt snabbt att få ut dessa antologier, framstår vissa texter redan som daterade. Alltför många av skribenterna försöker sig på att sammanfatta vad som hänt hittills, och försiktigt spå framtiden. Det, och att snäva variationer på budskapet om att vi nu lägger skulden där den hör hemma, hos förövarna, blir en smula upprepande. Att ge goda råd till andra kvinnor är väl behjärtansvärt, men samtidigt svårt eftersom hela rörelsen innefattar en sådan brokighet. Vissa ”goda råd” låter för generella, vissa alldeles för hurtiga, vissa är tomma slogans.

Men igen – hade det kunnat göras på något annat vis? Troligen inte. Jag läser båda böckerna som inlagor i något pågående, något obeskrivligt i all sin omfattning. Morgonen efter Oprah Winfreys tacktal på Golden Globe-utdelningen – det som fått somliga att be henne kandidera till presidentposten, så klart – står jag och borstar tänderna med min äldsta dotter. ”Skriver du #metoo eller #timesup?” frågar hon och spottar tandkrämslödder. ”Jag har skrivit #metoo men jag har väl inte riktigt hunnit skriva #timesup än, men jag håller med”, säger jag. Och berättar om när en äldre kollega gav mig en axelmassage när jag var tjugo, sommarvikarie och vi var ensamma på redaktionen. Ett typiskt ”men han menade säkert inte SÅ”-scenario, inte alls traumatiserande eller hotfullt, men där jag gick emot hur min kropp instinktivt reagerade. Detta är något hon växer upp och vet, detta är något vi pratar om, detta finns numera ord för.

Me too-böckerna är en del av den berättelsen. En liten del, men till skillnad från manligt kodad revolutionsromantik bygger den här revolutionen på något annat än vapen, hjältar som fixstjärnor och yxigt förenklade resonemang. Det är därför inte alla känner igen den, trots att den biter dem i näsan.

Rebecka ÅhlundSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons