Smutsig historia som fängslar

Just detta, smutsen och eländet, beskrivs detaljrikt av Niklas Natt och Dag, först i ”1793”, debuten från härom året, och nu i uppföljaren ”1794”. Romanen ”1793” fick stort genomslag och blev framgångsrik även internationellt. Natt och Dag tecknar detta snusk och elände väldigt levande och på en prosa som känns både autentisk och självklar. Så även i den uppföljande boken.

Farhågan att det blir en variation på samma tema kan nog till del bekräftas, det är armod, våld och ondska ingående skildrat. Lössen formligen känns i läsarens hår. Men det är också en naturlig fortsättning på den eländesbeskrivning som började med ”1793”. Stora delar av persongalleriet återanvänds, palten Jean Michael Cardell har en central roll och Cecil Winge, huvudpersonen från förra berättelsen, ersätts av den yngre brodern Emil Winge.

Annars börjar ”1794” tämligen idylliskt. En ung ädling förälskar sig i en arrendators dotter vilket förstås är högst olämpligt. Den unge mannen skickas iväg till den svenska kolonin Barthélemy för att ”besinna” sig. Och man kan torrt konstatera att förhållandena i Gustavia, huvudstaden i kolonin, inte är ett dugg bättre än i Stockholm. Om även detta berättas ingående av Niklas Natt och Dag.

Händelserna på Barthélemy har direkt påverkan på den historia som senare utspelas i staden mellan broarna. Och det som började vackert förvandlas snart till en smutsig historia.

Varför ska man då läsa en bok om våld och ondska, smuts och snusk? För att Niklas Natt och Dag är en formidabel skildrare av ett Stockholm i en svunnen tid, en tid som ofta högst orättvist framställs som god och vacker. 1700-talet var så mycket mer än vackra möbler och de sköna konsternas tid. Niklas Natt och Dag berättar om denna baksida bättre än någon annan.