"Det är bara vi här. Sluta noja!" säger en av vännerna när gruppen anländer till den isolerade platsen. Hur många gånger har vi hört den repliken i skräckfilmer?

Likasinnade från hela Europa är inbjudna till det stora lajvet och det är av största vikt att allt fungerar smärtfritt när gästerna anländer. Men när gruppen slår på huvudströmmen för att repetera rollspelet väcks någonting mörkt till liv, som börjar påverka vännernas beteenden.

Vad användes egentligen fabriken till? Det ska ha varit ett gammalt stålverk, men något står inte rätt till. Vännerna tar sig in i en förbjuden del av fabriken och hittar dolda utrymmen från dess mörka historia. Samtidigt verkar någon utföra sabotage i fabriken. Men vem?

Tempot trissas upp med seriens gång och till slut litar ingen längre på någon. Det som skulle varit en lek har övergått till blodigt allvar. Nu är det på liv och död.

Grundstoryn är i sig bra, men den hade behövt några varv till på manusbordet. En skräckserie ska vara nervkittlande. Gärna nästan olidlig att kolla på. Trots det uppstår inget pirr i magen, ingen rädsla, inga nagelbitande scener. Långt ifrån den amerikanska kvalitet som vi är vana vid i genren. Det känns nästan lite töntigt.

Serien är tyvärr också alldeles för rörig för att ro storyn i hamn. Efter att ha sett hela säsongen kan jag inte svara på hur många karaktärer som är med eller vad alla heter. Lite som första gången man ser ”Game of Thrones”, men skillnaden är att här lossnar aldrig namnen. Vännerna är ständigt uppdelade, man ser dem aldrig som en hel grupp och så fort jag tror att jag fått kläm på någon visar det sig att jag har fel. Det hade krävts namnlappar på alla karaktärer för att vi tittare skulle ha en chans att hänga med.

Svenska skräckserier har vi inte allt för många av i Sverige. På så sätt går ”Dystopia” visserligen utanför boxen, men ibland finns boxen av en anledning. Nu känns serien mest virrig och osammanhängande.