Selimovic skildrar Sarajevos belägring inifrån
Sarajevo: Minnen från en belägring
Författare: Jasenko Selimovic
Förlag: Albert Bonniers förlag
Genre: Självbiografi
Jasenko Selimovic och hans vänner bränner böcker för att värma mat i den strömlösa staden. Ständigt på jakt efter något att äta i den belägrade staden, bärande på något som kanske kan bytas mot en bit bröd, kanske ett par damskor eller några Fassbinder-filmer?
Fasan att passera gatukorsningar, där prickskyttarna i bergen enkelt kan döda en. Den svårbegripliga tanken att en av de osynliga skyttarna är en tidigare granne, som nu genom kikarsiktet söker mänskliga mål, tidigare vänner och bekanta, i sin egen hemstad.
”Sarajevo belägras i fyra år av den bosnienserbiska armén under Balkankrigen, ett år längre än Leningrad. Cirka 10 000 människor dödas och omvärlden står bredvid och ser på.”
Ljudet av inkommande granater som tvingar en att kasta sig in i närmsta portuppgång. De lemlästade liken efter de som inte hade samma tur.
Det är Sarajevo år 1992 och Jasenko Salimovic är en ung dramastudent i staden. Sarajevo belägras i fyra år av den bosnienserbiska armén under Balkankrigen, ett år längre än Leningrad. Cirka 10 000 människor dödas och omvärlden står bredvid och ser på. I december 1992 lyckades Selimovic fly ur staden och hamnade sedan i Sverige, där han gjort karriär som teaterregissör och liberal politiker.
Nu har han skrivit en bok om sina upplevelser i det belägrade Sarajevo. Det är en skildring som går under huden, en stark läsning. Såren från Balkankrigen är fortfarande öppna. Och boken är också en anklagelse mot en handfallen omvärld som inte gjorde tillräckligt för att få stopp på kriget och grymheterna.
”I det belägrade Sarajevo tar den unge dramastudenten Jasenko envist spjärn för att inte bli uppslukad av hatet och börja se världen lika binärt som fienden gör.”
Selimovic skriver om fanatismen och det nationalistiska hatet som ett angrepp mot livets komplexitet. Som när människors alla identiteter reduceras till ett enda: serb eller bosniak, kristen eller muslim. Han vill förklara hur det ofattbara kunde hända. Den undertryckta vreden vibrerar under texten, han blir politisk, subjektiv, men hur skulle boken ha kunnat blivit något annat?
I det belägrade Sarajevo tar den unge dramastudenten Jasenko envist spjärn för att inte bli uppslukad av hatet och börja se världen lika binärt som fienden gör. Han inser att den osynliga fienden i bergen framför allt vill lära människorna nere i staden att hata, så att det fortsatt samlivet mellan stadens olika folkgrupper blir omöjligt. Så att de tjocka etniska gränslinjerna mellan ”vi” och ”dom” kan dras.
”När de fått oss att krympa till sammanbrottets gräns, då kommer vi att acceptera vilka politiska lösningar som helst. Inte bara lösningar, vi kommer att acceptera allt”, resonerar han.
”Du trycker tillbaka hatet i decennier, men det dyker upp ändå när du ska skriva din bok. Intressant, va? Älskling, vet du vad det betyder? Det betyder ju att jag har vunnit. Eller hur? Erkänn... hatet finns i dig. Eller hur?”
Han fantiserar ihop en diskussion med det beryktade serbiska nyhetsankaret Risto Djogo som i tv-rutan spred bisarra serbnationalistiska lögner om belägringen.
Hånfullt säger Djogo till honom:
”Du trycker tillbaka hatet i decennier, men det dyker upp ändå när du ska skriva din bok. Intressant, va? Älskling, vet du vad det betyder? Det betyder ju att jag har vunnit. Eller hur? Erkänn... hatet finns i dig. Eller hur?”
Jasenko är tyst. Han har inget svar.
Vem vann?
