Sätilabons spänningsroman är läsning för entusiastiska vapenfetischister

Lars Wilderängs ”Höstregn” tar vid där hans förra roman, ”Höstsol”, slutade – in medias res, alltså. Och har man inte läst den senare bör man nog inte läsa den förra. Av flera skäl. Främst för att det är en dålig roman, åtminstone om man, som i mitt fall, har en idiosynkrasi mot vapenskrammel och alltför ansträngda konspirationsteorier. Dystopier, för det här är en dystopi, kan vara intressanta – ta Orwell eller Boye som exempel – men inte när de tycks författade av en vapenfetischist.

”Höstregn”, som inleds med ett kärnvapenanfall mot Stockholm där bland andra statsministern stryker med, hade i bästa fall kunnat bli en intressant socialpsykologisk skildring med spänningsinslag på temat Om kriget kommer. I stället landar boken i en teknikuppvisning där Wilderäng briljerar med stor ballistisk kunskap och insikter i militärstrategiska angelägenheter, men visar sig desto mindre förmögen till litterär gestaltning. Ibland blir Wilderängs försök i den humanpsykologiska genren nästan komiska. En drapa som den här gör att jag bara vill ropa: Eld upphör, för guds skull!

”Kungen hade varit tydlig med att det var hans roll att föregå med gott exempel och behålla lugnet i en svår tid. Men inte ens hans lugn hade kunnat rädda honom från att bli allvarligt skadad.”

Nämen, tacka sjutton – även den lugnaste av kungar måste stryka flagg när en atombomb blåser ut Drottningholms slott!