Ola Rapace skriver avslöjande självbiografi

I vår skulle han ha spelat in en fransk film i Kambodja om en grupp missanpassade soldater i Främlingslegionen. Men coronapandemin kom emellan och Ola Rapace blev kvar i Sverige. På bara några månader har han därför skrivit klart sin självbiografi: "Romeo – min flykt i fem akter" som ges ut i november.

– Det är väl inte hela mitt liv från A till Ö, men det är fragment utifrån roller som jag spelat, säger Ola Rapace som numera bor även i Paris.

Konfronterad med ett Stockholm där han inte längre har någon aktiv skådespelarkarriär ville han berätta om sitt liv.

– Jag bestämde mig på en gång för att vara helt hänsynslös mot mig själv och inte ducka för mina värsta beteenden, jag tänkte att då har jag också rätt att skriva om andras mindre smickrande sidor, men det bygger ju på att jag är hårdast mot mig själv. Annars tycker jag inte att jag har rätt att göra så.

Inför intervjun mejlar förlaget prologen. Bokens första mening handlar om den unge Ola Norell som 1993 vaknar i en källare i franska Nîmes omgiven av "kvinnor, kläder, kokain". Här börjar också den flykt som han tycker är bokens tema.

– Jag har flytt hela tiden. Det är inte så vackert, men det är så jag har gjort. Jag har nästan aldrig orkat stanna kvar och ta ansvar för det jag ställt till med, utan jag har bara stuckit vidare. Det är väl det deppigaste med att skriva om sig själv, man får syn på hur feg man har varit.

TT: Skriver du mycket om ditt drogmissbruk?

– Nej, enda anledningen till att jag tar upp det är att jag tagit en del droger. I Sverige är det sådant hyckleri kring det, det finns inte en skådespelare som inte har tagit droger, men det får man inte säga. Jag tycker att den dubbelmoralen är destruktiv, jag tror inte att den hjälper. Men jag tar inte droger längre, för mig har det bara varit destruktivt. Drogerna har inte gett mig något värdefullt.

När han började med teater var det på uppmuntran av en flickvän. Själv hade den unge Ola Norell bara sett en enda föreställning, "'Roberto Zucco' på Teater Galeasen tillsammans med morsan". När prologen slutar är han utbildad skådespelare och håller överlycklig sitt nyfödda barn i famnen. Nio månader tidigare har beskedet om den efterlängtade graviditeten fått honom att tappa kontrollen över sig själv och hamna på psyket.

Boken är ett sätt att konfrontera de rykten som han upplever sig förknippad med i den svenska film- och teaterbranschen.

– Jag har gjort mycket dumheter, men det finns också lögner som spridits om mig. Jag har märkt att de flesta kommer från manliga skådespelare som varit avundsjuka eller svartsjuka på något sätt. Det är tyvärr vanligt att man försöker konkurrera genom att kniva varandra i ryggen, hävdar han och berättar att han gärna skulle jobba på hemmaplan igen.

– Förut har jag garvat åt det, men nu känner jag att det är lite sorgligt att jag bränt så många broar här, och den här boken lär inte bygga några.

Kollegor och tidigare kärlekar nämns vid deras rätta förnamn – annars skulle berättelsen förlora energi tycker han.

– Jag bestämde mig för att först bara skriva det jag ville skriva. Jag får nog ha en process där jag skickar runt det här manuset till ett antal kvinnor som jag levt nära och ta en diskussion.

TT: Prologen ger ingen smickrande bild av dina första erfarenheter i teatervärlden. "Alla roller byts mot löften om sex på ett eller annat sätt", skriver du. Vad det något som du upplevde för egen del?

– Absolut. Makten har alltid använt sin makt för underkasta sig de mindre mäktigas sexualitet. Vågar man inte titta på det kan man inte göra något åt det. I min bransch gäller det även män. Som skådespelare ska man förföra på något sätt.

TT: Är du rädd för att ge ut boken?

– När jag började skriva kände jag att jag inte hade något att förlora, men under tiden har jag märkt att det har jag visst. Framför allt har jag två barn, det är mycket här som jag aldrig talat med dem om. Det jag är mest rädd för är att de ska läsa skiten.