Ögonöppnare om en blind fläck i historien
Herrarna satte oss hit: om tvångsförflyttningarna i Sverige
Genre: Sakprosa
Författare: Elin Anna Labba
Förlag: Norstedts
Statens tvångsförflyttning av samer i början av 1900-talet är en blind fläck i svensk historia. Tillgängliga fakta har inte saknats, men det har varit som om vittnesbörden om denna tragedi aldrig har fått fäste i det allmänna svenska medvetandet. Det är så lätt att läsa om kolonialismens brott på andra håll i världen, men att slå dövörat till inför det obehagliga som har utspelats på hemmaplan. I skolornas historieböcker förekommer denna historia därför knappast.
”Gränserna var först osynliga och nästan omärkliga, men kom med tiden att bli alltmer oöverstigliga hinder för samerna som rörde sig över vidderna med sina renhjordar.”
I mitten av 1700-talet började gränser dras genom Sápmis landskap när de nordiska länderna och Ryssland delade upp marken sinsemellan. Ingen frågade samerna som hade levat där i tusentals år.
Gränserna var först osynliga och nästan omärkliga, men kom med tiden att bli alltmer oöverstigliga hinder för samerna som rörde sig över vidderna med sina renhjordar.
När Norge i början av 1900-talet hade blivit en självständig stat blev samerna som varje år flyttade från nordligaste Sverige till sommarboplatserna vid norska Atlantkusten ett problem. Norska myndigheter ville förvandla samernas betesmark till jordbruksmark och år 1919 slöt Sverige och Norge en så kallad renbeteskonvention som begränsade hur många renar som fick korsa gränsen. Mellan raderna bestämde man därmed också hur många människor som tvingades lämna sina uråldriga sommarvisten i Norge för gott. Få kunde läsa och skriva svenska och förstod aldrig vad det var för papper som de uppmanades att underteckna. I förlängningen tvingades även samefamiljer från norra Sverige flytta längre söderut i Sverige och de hamnade mitt bland andra samer som hade annorlunda språk och seder än de själva.
”Det är en gripande bok där man kommer nära flera människoöden från 1920- och 1930-talets tvångsförflyttningar.”
Om denna såriga historia har journalisten Elin Anna Labba skrivit i boken ”Herrarna satte oss hit: om tvångsförflyttningarna i Sverige”. Själv har hon sökt upp sin egen släkts forna boplats och skriver: ”Det är en plats som viskar till oss som vet, som kommer hit ibland. Till de flesta säger den ingenting. (...) Vår berättelse är skylten som ingen satte upp, kapitlet som aldrig ryms i historieboken.”
Det är en gripande bok där man kommer nära flera människoöden från 1920- och 1930-talets tvångsförflyttningar. I de svenska dokumenten kallas det oskyldigt för ”dislokationer” när människor plötsligt rycks upp med rötterna. Det är svårt att inte bli upprörd över den okänsliga behandling som Sveriges ursprungsbefolkning utsattes för.
”Labba skriver i en stil som pendlar mellan reportaget och det poetiskt skönlitterära, det griper tag i en direkt.”
Labba skriver i en stil som pendlar mellan reportaget och det poetiskt skönlitterära, det griper tag i en direkt. Boken fylls också av citat ur dokument, fotografier, kartor och utdrag ur intervjuer med de tvångsförflyttades barn och barnbarn. Nästan allt är lättillgängligt men det inger också respekt att dikter och jojkar samt vissa samiska uttryck i texten inte har översatts till svenska. Labba vänder på steken och ger läsaren som tillhör majoritetsbefolkningen åtminstone en vag känsla för vad samerna utsattes för under försvenskningskampanjerna. Det främmande språket, allt som inte serveras på ett silverfat för alla att förstå. Det är ett smakfullt statement.
Det här är en bok som är svår att lägga ifrån sig. Med den har Labba gjort oss alla en tjänst, vi som tror att vi vet hur det har gått till. Hon förmedlar på ett outplånligt sätt känslan av förlust och rotlöshet som Makten har tillfogat urbefolkningen. Må den öppna ögonen hos många.
