Öga mot öga med människan

”Jag hade så mycket” är norska Trude Marsteins fjärde roman på svenska efter genombrottet med kollektivromanen ”Göra gott” 2009. Men om hennes tidigare romaner var mästerliga, så är ”Jag hade så mycket” en extraordinär roman. Jag har alltid tyckt om Trude Marsteins förmåga att beskriva människans sammansatta väsen och i ”Jag hade så mycket” har Trude Marstein ytterligare förfinat sin förmåga att skildra det som sker i människor och mellan människor i det vi så modernt kallar livsprojektet, snarare än livet.

Huvudperson i ”Jag hade så mycket” heter Monika. Läsaren möter henne första gången när hon är tretton år, i augusti 1973; det är en varm och lång sommar och moster Liv sitter och tittar på bilder i ett fotoalbum från sommaren när Benedikte levde. Därefter kommer nedslag i Monikas liv med några års mellanrum. Sista gången läsaren möter henne är i januari 2018, då hon närvarar vid sin svågers begravning.

”Jag hade så mycket” är helt berättat ur Monikas perspektiv, men blir på ett märkligt sätt ändå en kollektivroman eftersom det är så många personer som är delaktiga i Monikas liv. De är tre systrar i familjen. Här finns en mamma och en pappa. Här finns mostern Liv med ett barn som dött i spädbarnsdöd och med en son som är ungefär jämngammal med Monika. Här finns utöver närmaste familjen också barndomsvänner, nya vänner, svågrar, män och älskare och Marstein skildrar alla med skarpsinne.

Trude Marstein har alltid haft en förmåga att skildra människan så som den är, i all sin fåfänglighet. Hon gör det utan pekpinnar, utan att reflektera över vad som är moraliskt rätt eller inte, det överlåter hon helt åt läsaren. Människan har sina tillkortakommanden och sina förtjänster och om Trude Marstein kanske inte alltid är förlåtande, så är hon i alla fall inte dömande. Man gör så gott man kan.

Trude Marstein är också en mästare på att skildra stillastående utan att förlora rörelsen framåt. Med stillaståendet menar jag att vi människor egentligen kanske aldrig utvecklas: Vi har vår kärna, våra förutsättningar, våra egenskaper som människor som vi aldrig kan ändra på, hur mycket vi än försöker. Med rörelsen framåt menar jag att tiden alltid är högst närvarande. I ”Jag hade så mycket” händer livet, år efter år, det är inget mer med det.

Medan storasyster Elise blir något så viktigt som sjuksköterska för människor i livets slutskede och skaffar kärnfamilj med make, hus och tre pojkar, så vill Monika något annat. Eller vill och vill, det mesta verkar bara hända henne, lite studier här, ett jobb där, en man här, nästa man där. Hon låter sig ledas av sin kåthet och följer med de män som just då lägger märke till henne. Hon är bara i nuet, hon kan aldrig ha det bättre än så här, men hon stannar aldrig länge, blir aldrig något. Ändå dömer Monika andra, särskilt Elise och hennes make Jan Olav.

Trude Marstein utforskar därmed återigen med förlåtande blick huvudpersoner som egentligen varken är godhjärtade eller älskvärda, utan är som människor är mest. För det älskar jag henne mycket.