Ödslig ensamhet där isarna råmar

När snön äntligen börjar tina djupt inne i Norrbottens skogar blottas där en cykel som inte är i vuxenstorlek. Cykeln visar sig tillhöra en flyktingpojke vars försvinnande ännu är olöst. Polisen Irene har lämnat Stockholm för en tjänst i Kalix, och mellan islossning och lövsprickning dras hon in i såväl pojkens försvinnande som i upptakten och crescendot av ett annat fasansfullt brott.

"Där isarna råmar" är Ulrika Lundgren Lindmark och Jennie Lundgrens första bok i en ny deckarserie om rättsfall och polisarbete i området runt Bottenviken. De är varandras svägerskor, och idén om en bok föddes för flera år sedan, delvis på grund av att Jennie Lundgren själv arbetar som polis i yttre tjänst Kalix. Ulrika blev nyfiken på Jennies polisarbete och började ställa frågor.

– Men hon kunde ju förstås inte svara på grund av sekretessen. Men det Jennie då gjorde var att hon hittade på fall, "föreställ dig att en pojke är försvunnen". Där någonstans började berättelserna att gro och jag började skriva ned dem och på den vägen är det. Det blev som en gemensam hobby, säger Ulrika Lundgren Lindmark.

Själva skapandeprocessen följer en strikt mall – kanske ett måste när man är två som arbetar med en roman. De pratar gemensamt om den tänkta handlingen, Jennie Lundgren berättar om polisarbetet och Ulrika Lundgren Lindmark sitter vid tangentbordet.

– Vi har tydliga roller där jag förvaltar Jennies kunskap. Men hon har såklart total kontroll över polisscenerna, där gör jag bara som jag blir tillsagd att göra i redigeringen, säger Ulrika Lundgren Lindmark.

En stor del av jobbvardagen för bokens Irene består av att åka bil, mil efter mil efter mil. Avstånden är gigantiska och de snabba utryckningarna är oftast en omöjlighet. För även om fallen och händelserna i "Där isarna råmar" är helt och hållet uppdiktade så var det viktigt för författarna att skildra glesbygdspolisens vardag på ett verklighetsnära vis.

– Allt i boken kundelika gärna ha hänt. Ibland när jag ser filmer eller tv-serier reagerar jag på att en polis gör si eller så, att man har frångått det realistiska till förmån för spänningen. Det är ju kanske egentligen inte jättecoolt att berätta om en massa avrapporteringsjobb, säger Jennie Lundgren.

Att författarna själva bor i glesbygd har varit helt avgörande för berättelsen. Dels känner de på nära håll till det karga vackra landskapet och de små samhällena och byarna i det. Dels vet båda två, fast ur olika synvinklar, att om någonting händer i dessa områden så är polisen förmodligen långt borta eller kanske inte kommer alls.

– Jag som bor här, en liten by i glesbygd långt från någon tätort, jag vet ju att det är ödsligt och att vi får klara oss själva. Vi är ensamma – både allmänheten, polisen och utsatta personer. Man lär sig att klara sig själv. Gör man inte det så flyttar man, säger Ulrika Lundgren Lindmark.

Men man bygger samtidigt upp en styrka i den ensamheten, och lär sig att kontrollera sin rädsla, säger Jennie Lundmark:

– Jag tror inte att man kan vara rädd i mitt jobb. Då blir man inte kvar som polis. Men vi har med att skildra de här platserna i boken velat ge en känsla av den utsatthet som kan finnas här, säger hon.

Och trots att "Där isarna råmar" innehåller scener så fasansfulla att de har varit svåra för författarna att skriva, så är deras debut inte enbart mörker:

– Vi ville skildra verkligheten, men också att det faktiskt finns hopp.