Blekinge Läns Tidning logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. Sport
  4. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons
Kultur

Obekväma vägar ger dikten djup

Senior – men inte det minsta stillsam. Recensenten Maria Ehrenberg har läst en vresig, vrång och vederhäftig Kjell Espmark.
bokrecension • Publicerad 4 april 2019
Detta är en recension i Blekinge Läns Tidning. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Kjell Espmark spränger genren ”äldre poeter ser tillbaka” med sin nya diktsamling.
Kjell Espmark spränger genren ”äldre poeter ser tillbaka” med sin nya diktsamling.Foto: Cato Lein

Kvällens frihet

Lyrik

Författare: Kjell Espmark

Förlag: Norstedts

Avklarnad stillhet. Vemodig tillbakablick. Bokslut.

Fraser som dessa känns igen från redogörelser av sena författarskap, de sista verken i en författares liv. Självklart finns det en uppsjö verk som passar in på denna beskrivning men jag kan inte låta bli att glädjas åt att Kjell Espmark resolut spränger genren med sin ”Kvällens frihet”. För här möter vi minst av allt en stillsam poet. Tvärtom. Här finns en vilja att inte acceptera och ett själsfrändeskap med andra bångstyriga åldringar: Bach, Konstantinos Kavafis, Edith Södergran och Gunnar Ekelöf. Helt enkelt ett utforskande av andra som ändrat stil och förhållningssätt i slutet av konstnärskapet.

Annons

I dikten om Beethoven och hans sena musik säger Espmark ”Låt det gnissla, låt det skava”. Det är en ståndpunkt, att tvinga lyssnarna (och en själv) in på nya vägar, måhända obanade, nästan alltid obekväma. För det är så en kommer djupare.

En annan väg är att totalt gå upp i sitt konstverk – att bosätta sig i det för att göra det klart inifrån. Såsom i myten om Wu Tao-tzu. Det är en tilltalande och intressant tanke, senast utforskad av Doris Lessing i ”Memoirs of a Survivor”.

För det är språket det handlar om. Hur språket ska kunna koncentreras så mycket att det blir väsentligt. Södergran, som längtar till en punkt där språket ”saknar begagnade ord” men också till Heidenstams insikt att man måste bryta ”syntaxens blöja”.

”Språk är också makt. Tydligast manifesteras det i dikten om Goethe och hans förälskelse i Ulrike von Levetzow.”

Skapa nytt, nya ord för tydlig mening. Eller bryta upp det vanliga för att ge nya sammanhang. Två förhållningssätt som genomsyrar samlingen.

Språk är också makt. Tydligast manifesteras det i dikten om Goethe och hans förälskelse i Ulrike von Levetzow. Här är det hon som ges röst:

”Kanske han ville/ på sitt sätt ge mig evig ungdom – / till priset av att jag hindrades leva”. Genom hans dikt blev hon fången i något hon inte var. Språket som övergrepp, ett språkets metoo. Får man göra så? Kanske, att döma av slutraden:

”Men det kanske är just det övergreppet,

en nyck hos ett tandlöst begär,

som gett texten dess skälvande uthållighet”

Men om diktaren kan utsätta andra för övergrepp så riskerar hen själv ett annat – men likartat – övergrepp. Eftervärldens forskare och uttolkare som ”slår sig ner i mina dikter / och gör det bekvämt för sig”, som det heter om Södergran. Tillvaron krymper omkring den sena diktaren och hen vet att ”man lämnar sig själv efter sig”. Efteråt kan en inget styra. Det är nu som gäller.

”Flera skulle passa som moderna väggbonader. Varför inte en med ”Tungan mår bara bra av att lyssna”?”
Annons

Hur är då den sena poeten Espmark? Bryter han syntax, går han in i sitt verk, låter han det skava? Kanske inte, men språket går mot en än större enkelhet samtidigt som samtalet med andra poeter och läsare ökar. Och en sak är helt uppenbar – och jag ber om ursäkt för att beskriva det så trivialt – hans förmåga till exakta formuleringar, diktens egna one-liners, ökar. Ironin ligger som en anad möjlighet. Flera skulle passa som moderna väggbonader. Varför inte en med ”Tungan mår bara bra av att lyssna”?

Jag trivs helt enkelt i detta sällskap.

Så måtte poeten länge än stampa sig taktfast, taktfast fram mot landet som icke är.

Maria EhrenbergSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons