Mr Cool-drevet fick motsatt effekt

"Att analysera humor är som att dissekera en groda. Ingen tycker egentligen om det, och grodan dör". Påståendet tillskrivs författaren EB White och kulturjournalisten Filip Yifter-Svensson ser på citatet som en seglivad myt.

Han är aktuell med "Provokatörerna – Ett reportage om standup", en bok som han fick idén till i samband med ett av 2010-talets största drev, vilket riktades mot komikern Anton Magnusson. Som rollfiguren Mr Cool hade Magnusson 2015 släppt låten "Knulla barn" tillsammans med sina kollegor Simon Gärdenfors och Armann Hreinsson.

Retorikexperten Elaine Eksvärd, som själv blivit utsatt för övergrepp som barn, uppmanade sina följare att anmäla humorlåten på Spotify. Även Cissi Wallin, Mia Skäringer och Pernilla Wahlgren riktade stark kritik mot låten på sociala medier. Strömningsjätten valde att ta bort "Knulla barn", komikerna avbokades från klubbar och Anton Magnusson och hans familj utsattes för hot.

Strax efteråt intervjuade Filip Yifter-Svensson komikern för Sydsvenskan. Han hade funderat över varför ståuppkonsten så sällan skildras på kultursidorna, och beslutade sig för att skriva en reportagebok.

– Jag tycker att Mr Cool-drevet sade så mycket om vår tid. Låten är kanske inte så intressant i sig, utan mer reaktionerna och hur extremt stort det blev, säger han.

Anton Magnusson hade tidigare varit i blåsväder, men aldrig på samma nivå som 2018. Och parhästen Simon Gärdenfors hade försökt skapa stora drev tidigare, utan att riktigt lyckas, enligt författaren.

– Jag tror att stjärnorna på något vis måste stå rätt. Det som hände med "Knulla barn" beror på att så många händelser sammanföll, säger Filip Yifter-Svensson.

Drevet tog fart kort efter metoo-rörelsens genomslag. Då hade bland andra Make Equals Ida Östensson presenterat den så kallade våldspyramiden, som går ut på att skämt i förlängningen leder till grövre våld och trakasserier (en teori som har kritiserats som en förenkling). Filip Yifter-Svensson tror att den progressiva feministiska kraften från metoo-rörelsen gifte sig med "vanligt folks" pedofilskräck.

– Och att de här influerarna pumpade upp en stämning om att den här låten skulle leda till fler övergrepp, att den normaliserar, säger Filip Yifter-Svensson.

I boken tar han även ett större grepp om ståuppscenen i Sverige, hur såväl folkkära som mer utmanande komiker resonerar kring sitt skämtande. I centrum står Malmöscenen, som delvis har växt fram tack vare Sverige Radios tidigare humorsatsningar. När komikernas anställningar tog slut startade de egna poddar, och behövde inte längre anpassa sig efter en uppdragsgivare. Ofta finns det inte någon redaktör som granskar innehållet, och intäkterna kommer i vissa fall direkt från fansen.

– Det är kanske inte en slump att komiker i Sverige har varit så duktiga på att skapa en infrastruktur för sin verksamhet, just humor behöver vara fri och utforskande för att bli bra, säger Filip Yifter-Svensson.

Författaren ser den provokativa humorn som en motreaktion mot det som han i boken kallar för "Det allvarliga partiet i mitten" – en tiotalstrend där folkkära komiker tar in seriösare inslag i sina shower.

– Jag tror att det finns en trötthet hos den nya poddgenerationen, över att alla kända offentliga personer måste ta ställning till saker, trots att de inte har så mycket kunskap i ämnena. De vill ta tillbaka den klassiska komikerrollen, där man inte ska axla något tungt ansvar, bara underhålla, skapa friktion och vara lite störig, säger han.

Trots drevet klarade sig de berörda komikernas karriärer.

– I stället för att tystas bokades de om från små ställen till stora teatrar, fick mer pengar från fansen – och säkert fler fans, säger Filip Yifter-Svensson.