Mörkt och starkt när ny deckarhjälte löser mordgåta i norrländsk glesbygd
Sly
Författare : Sara Strömberg
Förlag: Modernista
Vera Bergström är 56 år och har jobbat som lokalredaktör för Jämtlandsposten men försörjer sig som lärarassistent i Järpen. Hon bor i den nedlagda järnvägsstationen i byn Ånn utanför Åre och sörjer sin skilsmässa, sitt åldrande och inte minst sin barnlöshet. Skoljobbet föraktar hon – både lärare och elever vill helst därifrån. Så när Jämtlandsposten ber henne skriva om ett bestialiskt kvinnomord dammar hon av kameran, laddar upp med mobil och blyertspenna (kulspets funkar inte i norrlandskyla) och gräver sig allt djupare in i fallet.Tills hon själv blir hotad och börjar sova med älgstudsaren under sängen.
Veras skapare Sara Strömberg är uppväxt i Jämtland och journalist i Östersund. ”Sly” är hennes debut och början på en trilogi. ”En väv av mörker” lovar omslaget och jo, inte är det mycket ljus i vardagen. Skolor lägger ner, turister köper upp stugor och i massmedias ögon och ur stockholmsperspektiv är bygden runt själva Åre ett svart hål.
Men tack vare att alla känner alla på den lilla orten kan Vera långsamt lägga pussel. Och som läsare får vi en parallell historia om ett gammalt sunkigt brott som får mordet att skifta i perspektiv. Beskrivningen av mordoffrets tonårstid är intensivt plågsam, hon råkar illa ut men vänder hemåt till slut.
”Det är en tät och ofta poetisk text som inte släpper taget många sekunder.”
Det är skickligt skrivet. Sara Strömberg skriver hisnande hudnära. Det är en tät och ofta poetisk text som inte släpper taget många sekunder. Den tvingar läsaren med steg för steg i skarpögda beskrivningar av allt från reporna i en diskad lunchlåda till tungan på en fälld älgtjur. Man känner Veras kropp, allt från en fettknöl på magen till de envisa mellanblödningarna som hon får stoppa med toalettpapper.
Och eftersom mordgåtan i sig är spännande är det först när jag läser en andra gång som jag inser hur Strömberg/ Bergström också berättar om glesbygden. Stadsbor kommer för att ”skogsbada” och myndigheter hindrar folk att sälja sin skog, industriområden gapar tomma och polis och läkare fattas. Vill byborna i Ånn ha kulturliv får de fixa allt själva – något besökarna på Moderna museet knappast accepterat.
Så vad håller människor kvar? En av de första scenerna i boken är kanske något av en nyckel. En lärare talar om att Ånnsjön är en av de platser dit lövsångaren återvänder varje år. Men några lövsångare stannar året om:
”De anpassar sig till kylan, mörkret och knappheten...Riktiga överlevnadskonstnärer är de. Stannfåglarna.”
Möjligen kan man sakna lite ljus i mörkret – lite mer av naturens skönhet som ändå nämns. Men det kommer ju två böcker till. Ses, Vera!
