Mattias Timanders debut påminner om att inte alla litterära röster talar stockholmska
Din vilja sitter i skogen
Författare: Mattias Timander
Förlag: Weyler
Cirka trettio sekunder tar det för Mattias Timander att locka in mig i stugvärmen, eller godvärmen, som han säger. Rösten i hans debutroman är så självklar, så distinkt, att den påminner om en uppläsning.
I en liten by utanför Kiruna, där författaren har sina rötter, bor berättarjaget i en stuga med naturen inpå knuten och frysen full med älgkött. När han så småningom far till Stockholm är det främst den litterära världen som lockar.
””Din vilja sitter i skogen” är en vänlig påminnelse om att viktiga tankar tänks överallt och att alla litterära röster inte talar samma dialekt.”
Som hisspitch skulle den här boken inte låta särskilt originell – ”sävlig norrlänning i Helly Hansen hänger på Södermalms caféer, läser svåra franska författare och träffar en sorgsen kvinna med skrivardrömmar”. Trots detta lyckas Mattias Timander göra intryck med sin precisa gestaltning av kasten mellan självkänsla och självtvivel. Nykomlingen inser snart att storstaden inte är så mycket mer civiliserad än hembygden och att även hans bidrag är något värt. Ändå känner han sig underlägsen, som när han jämför sig med sin skrivande vän och tycker sig vara ”en smutsig spegel för hennes briljans”.
En av finesserna i Timanders debut är att det charmigt oförställda tonläget går hand i hand med en påtaglig tystnad, särskilt vad gäller livet i byn. Antydningarna om komplicerade skeenden i det förflutna ligger som ett sus i skogen, men berättelsen sluter tätt om sin mystik och öppnar därmed för fler tolkningar.
Den gångna sommaren har diskussionen om bokbranschens Stockholmscentrering tagit fart igen. ”Din vilja sitter i skogen” är en vänlig påminnelse om att viktiga tankar tänks överallt och att alla litterära röster inte talar samma dialekt.
