GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Kärleksfull berättelse om en pappa som inte är som andra

Skådespelaren Philomène Grandins debut är en varm och nära bok om henne själv och hennes pappa. Rebecka Åhlund har läst.
Philomène Grandin behövde ta ansvar för saker som hennes kompisar definitivt inte behövde ägna en tanke när hon var barn.
Philomène Grandin behövde ta ansvar för saker som hennes kompisar definitivt inte behövde ägna en tanke när hon var barn.
Foto: Ellinor Hall

Memoarroman

Glöm allt men inte mig

Författare: Philomène Grandin
Förlag: Albert Bonniers förlag

När jag läser ”Glöm allt men inte mig”, Philomène Grandins bok om sig och sin pappa, har jag nyligen flyttat hem till Stockholm igen. Dagligen förundras jag över allt välordnat, hur nybadade alla ser ut, och hur rika alla är. Teppanyakihäll och dunjacka för tio lax tycka vara basutbudet. ”Glöm allt men inte mig” minner om en helt annan tid, ett helt annat Stockholm.

Izzy Young föddes i The Bronx, drev en butik i Greenwich Village, lät Patti Smith, Bob Dylan och Allen Ginsburg uppträda där. I början av 1970-talet flyttade han till Stockholm – den amerikanska folkmusikscenen hade blivit för kommersiell – och öppnade en ny butik. Där ordnade Young konserter, kurser i square dance, gav ut en tidning. Den lilla dottern alltid vid hans sida. Folklore Centrum på Wollmar Yxkullsgatan stängde för något år sedan, när Izzy Young dog, eller om han dog när butiken stängde?

"En dag bär Philomène glasögon och Izzy känner inte igen henne. Från de skräckslagna sekunderna stammar titeln."

Barndomsminnen från en allt annat än konventionell-präktig uppväxt blandas fint med de sista åren av pappa Söderprofilens liv. Det är Alzheimers, Nobelfesten med plasthandskar i väskan, förskotts-sorg, oro, tacksamhet, praktiska problem som uppstår när en människa inte kommer ihåg var de bor eller att man måste gå på toaletten. En dag bär Philomène glasögon och Izzy känner inte igen henne. Från de skräckslagna sekunderna stammar titeln. Kanske behöver de varandra för att existera, så starkt är deras band.

Alzheimers, Nobelfesten med plasthandskar i väskan, förskotts-sorg, oro, tacksamhet – allt det ryms i boken.
Alzheimers, Nobelfesten med plasthandskar i väskan, förskotts-sorg, oro, tacksamhet – allt det ryms i boken.
Foto: Privat

De har varit ett litet team sedan alltid. ”Jag vet hur man säljer biljetter, jag vet hur man blir kompis med de vuxna som jobbar på olika ställen. Jag vet hur man väntar och jag vet hur man somnar på pappas kavaj bakom högtalaren.” Rivningskontrakt på Kocksgatan, runtflackande, ibland sover de i källaren till butiken trots att det är förbjudet. Det är ett rörigt liv, många dagar vet de inte hur de ska få pengar till mat ens. Symbiosen är total, och redan som barn förstår Philomène Grandin att hon tar ansvar för saker som hennes kompisar definitivt inte behöver ägna en tanke. Det finns en trötthet, som den vuxna kvinnan känner när hon försöker ta hand om både sina egna barn, sitt eget liv, och pappan, som blir allt mer förvirrad. Men det tycks inte finnas någon bitterhet.

"Det är välskrivet, uppriktigt och emellanåt poetiskt – en minneskrönika som inte skönmålar och inte demoniserar."

”’And don’t forget to live your own life too.’ Jag tror han skulle kunnat sagt så till mig nu också. Glöm inte att leva ditt eget liv. Ändå är det så förbjudet.

Det är välskrivet, uppriktigt och emellanåt poetiskt – en minneskrönika som inte skönmålar och inte demoniserar. Ett innerligt kärleksbrev från dotter till pappa in i döden.

(Och som den jobbiga, nybadade petimäter-stockholmare jag numera är blir jag tokig på att ingen redaktör gjort en ”sök och ersätt” för ordet ”utav”.)

Läs mer