Intresseväckande om ett tidigare hemligt liv

Vem vore alltså mer lämpad än Kylhammar att skriva en rikhaltig volym i storformat om just Heidenstam, Bang och det Övralid där de båda var värdfolk från 1923. Kylhammar hör redan tidigare till våra främsta kännare av Heidenstam – såväl ”Den tidlöse modernisten” som ”Maskin och idyll” är utmärkt läsning – och den generöst illustrerade och elegant formgivna (Annika Lyth) tegelstenen ”Ett hemligt liv” är inget undantag. Boken är en fascinerande biografi om två älskande och deras lika älskade hem, där Övralid så att säga spelar den tredje parten i ett lika passionerat som gungande triangeldrama, och vars vidare öde efter Heidenstams död också redovisas. Bangs dagböcker har en nyckelroll i biografin, men subjektiva tankar och känslor bör för en levnadstecknare i görligaste mån kompletteras med annat källmaterial. Kylhammar redogör också med tadelfri forskarnit för alla besök på svenska och danska arkiv och bibliotek, för otalet intervjuer med familj- och släktmedlemmar och för ”polisprotokoll, skilsmässoavtal, talande lagfarter, testamenten, detektivrapporter, röntgenbilder och läkardiagnoser, hemliga underrättelser, mängder med ytterligare brev och okända dokument”. Nå, litteraturforskarna är skyldiga honom ett stort tack.

Men nej, precis allt i den här luntan är inte lika spännande – detaljerna är många, dokumentationen total. Generellt ger den monumentala biografin på 650 sidor dock en gedigen och intresseväckande bild av den något udda, vid tiden rentav skandalösa, relationen mellan en av allt att döma mycket levande, intelligent och vacker ung högborgerlig (tidigare gift) dam och en tämligen konservativ äldre författare, aristokrat och Nobelpristagare som redan vid förhållandets inledning i stort sett var färdig med diktandet. Redan här finns ju en story, och Kylhammar vänder på varenda sten i den händelserika tvåsamheten, både ”på scenen” och ”bakom scenen”. Resor, samtal, besök, bekymmer, svartsjuka, glädje, sorg. Men inget äktenskap. Förutom det strikt privata speglar Bangs och Heidenstams tid tillsammans också den stora världen, med allt vad det innebär av oro, kriser och världskrig. Särskilt intressanta är de kapitel som ingående rapporterar om hur man på 30-talet från tyskt håll via litterära agenter försökte få Heidenstam att stödja Hitler och den nazistiska rörelsen, vilket man aldrig lyckades med. Någon Hamsun blev han aldrig.

Kylhammar är överlag en sympatisk ciceron som resonerar högt med läsaren, ställer frågor, är skeptisk, håller för sannolikt och ger svar. Hans lätt dramatiserande gestaltning och tillspetsade rubriker – ”Panik i idyllen”, ”En infiltratörs vardag”, ”Vem gör slut? Version ett” – gör sitt för att spetsa till dramaturgin.