Inte ens pengar kan rädda en drunknande människa
Allt det vackra
Författare: Hunter Biden
Översättning: Stephen Farran-Lee, Leo Gefvert, Gunnar Pettersson
Förlag: Polaris
Tänk om det vore tillåtet att översätta halva böcker. I så fall skulle ”Allt det vackra” av den amerikanske presidentens son Hunter Biden, kunnat ses som en hyfsat överraskande och öppen biografi om ett annorlunda öde. Nu blir hans bok — som kommer samtidigt i USA och i Sverige — bara delvis det mörka luktsalt som skärper ens sinnen. Dessförinnan är den ännu ett exempel på det som alltför många (amerikanska) memoarböcker fylls av: Det distanslösa hyllandet.
USA är mästare på att skriva politiska biografier. Till antalet. När Trump suttit sitt första år som president hade det skrivits ungefär 4 500 böcker om honom. För att komma in i efterföljaren Joe Bidens delvis mindre ”färgstarka” sfär, så kan det vara värt att följa sonen Hunters långt ifrån raka väg i ”Allt det vackra” Den ger i alla fall små klanger av hur ”världens mäktigaste man”, agerat privat efter familjens mörka olyckor. Till synes stark och förkrossad.
Som tvååring sitter Hunter i en bil som krockar och dödar både hans mamma och lillasyster. Bara Hunter och storebror Beau överlever kraschen. Ett djupt trauma där sönerna snart ändå lever livets rika, ambitiösa dagar i pappas hägn. Beau som Delaware-politiker, advokat och militär. Hunter som advokat, riskkapitalist, lobbyist.
Innan Beau tragiskt nog drabbas av hjärncancer och dör. Hur perfekt han var och hur även Hunter själv är extremt duktig, lyckad och framgångsrik får vi därefter veta i halva boken. Bidens är typ bäst. Här finns förstås en obearbetad sorg, men också önskan att motbevisa Donald Trumps eviga påhopp på sonen Biden för sina utrikesaffärer. För en normal svensk rätt trötta sidor. Det är sedan det ändå händer något.
När Hunters oerhörda mörker sätter in och skapar ett djävulsdjupt alkohol- och crackberoende. Det går snabbt: Från att ha försökt att dölja sitt missbruk vid ett viktigt möte med Jordaniens kung, så är snart allt: arbete, familj, barn ”skit samma” i en snabb spiral under ett par år ner till självmordets gräns. Gång på gång förnedrad och lika mycket förnedrande andra.
För någon som läst en och annan rockbiografi, är en beskrivning av en rik mans drogexcesser inte något ”exceptionellt”. Men snart lyckas den lika självupptagne Hunter ändå bli berörande, där han står öppen som en bok.
Man läser inte ”Allt det vackra” för det taffliga språket, inte heller för att gotta ner sig i en löjlig mans öde. Sonen till en presidentkandidat, som till synes hade allt på sitt torra. Utan för att Hunter öppet, naivt och närmast lite halvklumpigt skildrar sin helvetesvandring. Han är hela vägen både ytlig och självömkande, där han kan fly från lyxhotell till lyxhotell, och uppbackad av sin enorma ekonomi den ena retreaten efter den andra. Men till slut kan vi ju konstatera: Inte ens det hjälper en drunknande människa. Och det är omfamnande. Även om bara vissa får skriva en bok om det.
