Förtätad fantasi kring gamla tiders rackare
Nattmannen
Lyrik
Författare: Ingela Strandberg
Förlag: Norstedts
Min senaste bekantskap med lyrikern Ingela Strandberg var med den för ett drygt decennium sedan utgivna lilla kärnfulla och egensinniga diktsamlingen "Bäste Herr Thoreau!". Där riktar hon sig direkt till den amerikanska 1800-talsförfattaren och naturvurmaren Henry David Thoreau, men tar också strid med honom och hans idéer.
Sedan dess har Strandberg gett ut ytterligare en handfull samlingar, och nu i dagarna har hennes senaste diktbok, "Nattmannen", publicerats. Det rör sig om en förtätad och mörkt förledande fantasi kring just denna de gamla tidernas nattmann, eller rackare, som tjänstgjorde som bödelns dräng, och som man effektivt kunde skrämma barnen med.
Här hinner diktjaget inte ens uppfinna honom på nytt innan hon redan på inledningsraden lugnt avslöjar: "Jag/ sover med Nattmannen". I bedrägligt enkla satser och strofer diktar Strandberg fram suggererande bilder av nattmannen, denna "uselhetens mästare", ett slags mytisk dödgrävare, som själv död och tyngd av bördan hört hur de unga mödrarna och de strypta barnen sjöng "fasansfulla psalmer som jag/ tystade med sten".
Diktjaget och titelfiguren lierar sig och utgör ett dystert par - "Jag gräver upp de döda / Fyller igen deras tomma/ gravar med sten från mitt berg" - men framhärdar också i något slags motstånd till de mänskliga randexistensernas ensamheter. "Självmördarna/ bär vi med extra värdighet/ Kropparna är lätta".
Är Strandbergs sinistra diktvärld här dröm eller vaka? - Spelar ingen roll. Finns det förresten någon skillnad, på natten?